Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när han ikläder sig sin rustning. Om vi
se pä romantikens månsken, skola vi finna,
att det är både kallt och varmt precis som
i naturen. När folkhumorn har döpt den
kala punkten på gubbens hjässa med
ordet månsken, har den träffat rätt, det finns
ett sådant kylande månsken därute i
naturen också. Men det finns också ett
poetiskt månsken, Augustinätternas, då unga
själar förenas och kunna svärma. Den
söijande naturens frid genombäfvar
drömlandskapet, oändlighetens maktfömimmelse
fyller människosinnet, profetians ande är
återuppväckt, den, som siar om en ny värld
utan rasande lifskamp. Vetterlund har
hos Atterbom upptäckt bägge riktningarna,
både det gubbaktigt trånsjuka, åt
abstraktion och spetsfundighet hänvända romantiska
månskenslynnet och det ungdomligt
svärmiska, som tycker, att det är en fest för
själen, att i månskenslandskapets bleka
halfdager få ana en själ, en betydelse af
kärlekens längtan. Vetterlund framhåller,
huru Atterbom älskar natten, huru han i
sina Blommor låter nattviolen, liljan och
vallmon blott i natten utveckla sin
stäm-ningspoesi. Vetterlunds specialitet är
Atterbom. Han har ägnat två uppsatser i sin
samling åt honom, och jag tror ej, att
Atterbom förr blifvit så förstående bedömd
som här. Han ger en alldeles riktig
ka-raktäristik af den stilskillnad, som
förefinnes i den senare samlingen »Blommor*,
jämförd med den första. 1 den senare
samlingen ser den romantiske diktaren
blommans själ uppfattad »utan
ornaments-mytologi och arabesklinjer» (s. 21).
Författaren af den kritiska essayn medger, att
tankeskelettet tillhörde romantikens
idékrets. Men han ger oss en ljusbild af
Atterbom så till vida, som han ej kan fatta,
att den grälsjuka, för hvilken han
anklagar liberalismen, Aftonbladismen, fanns
hos Atterbom i lika och måhända högre
grad än hos den liberala pressen. Och
dock fanns det ett slags allegoriskt
svärmeri hos Atterbom, som man sannerligen
får ursäkta dagspressen, att den ej kunde
förlåta — det svamlande. Runeberg, som
älskade Almqvist och kunde förstå
romantikens själfsvåld, var ej alls någon vän af
Atterbom — hans grumlighet tillbakastötte
honom. Till och med i en så vacker dikt
som »Vallmon» ligger ju Atterboms
ensidighet klart uttaladt: vallmons
purpurbindel slingrar sig kring sömnens dufna hår».
Då?uppväckes minnets vemod, allt lidande
fortages, alla hjärtats stormar tystna. Det
»forna fosterlandet* blänker upp med
månen, dikten löser verklighetens fjättrar,
det vill säga, tingen framstå i sin sanna
natur, världen blir poesi. Och eolsharpans
undertoner, som icke höras under dagens
buller, vänta på brytningen mellan ljus
och skugga etc. (sida 63).
»Då själen i en sådan stund är
öfver-full, måste den sammanflyta med
oändligheten, helst försänka sig i det
månbe-lysta alltets poesi», säger författaren (s. 65).
Att Fredrik Vetterlund är en troende, är
efter sådana uttalanden ganska påtagligt.
Man nästan förvånar sig öfver den
tanke-skärpa och tolerans, han i allt högre grad
ådagalägger. Han kallar sig själf en
anhängare af de romantiska idealisterna (s.
133). I sin uppsats om »Viktor Rydberg
och 80-talets ungdom» omtalar han också,
huru stark den förtrytelse var, med
hvilken han och de med honom likasinnade
åsågo realismens tempelskändare, »det unga
Sverige.» Han går så långt att han
bekänner, att han i »Trætte msend» (Garborg)
och i »Håbløse slægter» (Bang) upptäckt
blott bulevardemas poesi. Jag fruktar, att
det här var »ögat, som såg», som var en
smula på villospår, ehuru jag alls icke
därmed vill säga, att någon af dem i
djupare mening tilltala mig. Men
bulevard-prat äro de icke. Han ser i tidens
diktning än storstadsgatan i mörkt regndis och
gasbelysning, än ett drifhus med exotisk
yppighet (s. 133). Är det meningen, att
icke diktaren fdr vara på storstadsgatan,
se dess jämmer och bekymmer eller i
drif-huset? Jag förstår icke detta. Pår/Wtids
storstadsgata, voro Aisckylos, Sofokles,
Euripides och Aristofanes och framför allt
Dante hemmastadda, i sin tids drifhus
gingo Petrarca och Bocaccio. Är det
andra lagar nu?
En annan sak är det, när Vetterlund
säger, ungefar något sådant som att han
vill lefva och dö på, att den »blå
blomman», romantikens symbol, mänsklighetens
evighetsdrömmar, ej skola dö. Om Viktor
Rydberg talar han sorgsna och fint kända
ord om den förgänglighetens klagan, som
ofta genomklingade hans dikt. Vi, säger
han om detta unga studentparti, som hörde
till hans själsfränder, vi voro ej blaserade.
Som om dessa 80 talets unga
skriftställare ej voro förhoppningsfulla nogl Som
om tonen hos dem voro uttryckt genom
Hdbfose Slækter eller Trætte MæntL
Vetterlund har i sin samling af dikter
gett oss prof på, att han äfven med
diktens målarpensel kan ge lif åt sina
grubblerier öfver tidsproblemen.
Men hur är tonen stämd i dessa dikter?
Låt oss som exempel taga »De dunkla
mötens slott.» Skalden drömmer om alla
dessa minnen, som här stämma möte,
minnen af förlorade tillfallen, dålifvetgett
oss en vän eller en uppoffrande kvinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
