Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det labyrintiska, kaotiska i hans hjältes
känslovärld har snarare ökats än minskats,
ty han ställer denne på en piedestal, som
om mannen, när han älskar, intoge en
gifven härskarställning i förhållandet
mellan man och kvinna. Felet med romanen
är otvifvelaktigt jagformen. Därigenom‘att
den berättas i denna form, blir det hela
hållet som ett lidelsefullt försvar för
berättarens känslor, som i mångt och mycket
äro abnormt subjektiva. Vi förhindras
därigenom att ge vår sympati åt det
mycket vackra, som innehålles i detta erotiska
fantasilif med två kvinnor. Är hjälten
oklar med sig själf, komma vi att bli ännu
mycket oklarare öfver hvad han vill och
menar. Om författaren däremot i en
objektiv, kritisk skildring hade presenterat
personen, skulle vi kanske känt både
medlidande och beundran med honom. Ty
denna dubbla kärlek till två kvinnor
samtidigt är lyckligtvis ingen kärlek utan blott
kärlekens bamskor, som snart uttrampas.
Så snart kärleken icke är nedlåtenhet eller
nådegåfva men känslan af att den både
ger och mottar, att den icke är befallande
tyranni men jämnlikhet, då har den
kommit till den poäng, där den fördjupas, och
till det stadiet kommer den alltid af det helt
enkla skälet, att om den icke kommer dit,
måste den brista sönder, upphöra, visa sig
som bubbla. En half kärlek med stor
idealistisk flykt som här, fördelad på två
håll, blir en omöjlighet, ty det blir alltid
hat, tråkighet, odräglighet förr eller senare.
Hade vi alltså fått konflikten förd litet
litet längre fram i tiden, så hade det
blif-vit antingeh hustrun, som vunnit, eller den
andra, som vunnit, och vi hade i båda
fallen skilts från boken med det behagliga
medvetandet, att just så måste det gå,
medan vi nu stå villrådiga inför hjältens
dubbla bokhålleri med sina
kärlekserfa-renheter. När hjälten säger ungefar så
här: jag har gett min hustru min kärlek
som en nådegåfva, och när han säger sin
älskarinna: ja, jag vill mörda dig, nej,
förlåt mig, jag vill kyssa dig — så är
situationen fullkomligt ohållbar, och så
slutar boken. Och en hel mängd romantiska
själar tro, att detta är slutet på en
byro-niskt romantisk Don Juans saga. Men det
tror icke jag. Slutet blir mycket plattare.
Hvad man i v. Melsteds sista bok kan
konstatera är en innerlighet och en varm,
för att icke säga poetisk ton, som man
knappast skulle ha tilltrott honom.
Författaren har nog icke sagt sitt sista ord
med detta kärleksexperimenterande, som
börjar förefalla hans läsare något
enformigt.
Det är verkligen intressant att från v.
Melsteds bok, där mannen spelar en slags
halfgudsroll gent emot kvinnan, öfvergå
till läsningen af det särdeles roande
memoarverket om Madame Récamier och
hennes vänner af en engelsk författare H.
Noel Williams (Beijers förlag). Hon vann
rykte för att vara Frankrikes vackraste
kvinna. Läs dessa memoarer och säg
sedan, om »karlarna» icke äro kollriga, när
ett vackert ansikte sätter dem i eld och
lågor. För öfrigt äro Benjamin Constants
bref mästerverk i vältalighet och
kärleksvan vett, som man ju kunde vänta sig af
den ryktbare vältalaren och publicisten.
Att den värda damen icke var okänslig
för de triumfer, hon vann öfver manliga
hjärtan, bevisas bäst af hennes instruktion
till hennes niéce, madame Lenormant, åt
hvilken hon öfverlämnade sina bref och
papper med den instruktionen att använda
dem »såsom hennes sunda förnuft bjöd.»
Såväl familjen Récamier som familjen
Con-stant lyckades utverka ett förbud mot denna
brefväxlings offentliggörande, men efter
trettio år lyckades det den nitiska
utgif-varinnan att få dem framlagda för
allmänheten, trots förnyade protester, och att de
äro af högt psykologiskt intresse, är
otvifvelaktigt af de utdrag, som här lämnas.
Icke mindre märkvärdiga äro utdragen af
prins August af Preussens
kärleksbrefväx-ling med samma dam, af storhertigen af
Mecklenburg-Strelitz anhållan om nåden
att få besöka henne. Äfven Canovas
hyllning af henne och hennes onådiga
mottagande af den byst, han gjort af henne,
eller Waterloosegraren Wellingtons
uppvaktning af henne, utgöra vittnesbörd om
hennes makt som den firade skönheten.
Det gamla ordspråket besannar sig än i
dag: Kärlek — det var du, som förstörde
Troja.
Det är en försummelse, jag godtgör,
när jag säger några ord om en bok, som
för länge sedan bort bli anmäld, Studier
och dikter af Fredrik Vetterlund (Norstedt
& söner). Jag skall här icke inlåta mig
på någon »omvärdering af alla värden»,
som Nietzsches uttryck lyder, jag menar
något upproriskt tal om Vetterlunds
värdering och betygssättning af de litterära
tidsriktningarna. Jag böjer mig för honom
just som subjektiv personlighet, han tycks
mig äga, hvad jag ville kalla kritiskt
samvete, en lefvande medkänsla, när han
beundrar, en lefvande antipati, när han vill
straffa och underkänna. Om hans
lifsin-tensitet ibland kan reta oss af en mera
nedbrytande riktning mot det gamla goda,
som Vetterlund hyllar, är det dock en
glädje att finna, att han ingalunda gör sig
till en riddare af den sorgliga skepnaden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
