Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Renans staty i Tréguier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De, som icke tro, ryckas med i den mer
eller mindre troende massan; men den
dag, då massan icke mera skall vara
mäktig af hänförelse, skola äfven de tappraste
endast lamt skrida till anfall. Man skall
draga mycket mindre ur en mänsklighet,
som icke tror på själens odödlighet, än
ur en mänsklighet, som tror på densamma.
Människan har sitt värde i förhållande till
den religiösa känsla, som hon för med sig
frän sin första uppfostran och som glfver
sin doft åt hela hennes lif. Religiösa
personer lefva af en skugga. Vi lefva af
skuggan af en skugga. Hvaraf skall man lefva
efter oss? Låtom oss fördenskull icke
tvista vare sig om religionens dosis eller
formel; må vi inskränka oss till att icke
förneka henne, utan bevara det obekantas
kategori, möjligheten att drömma. De s. k.
uppenbarade religionernas oundvikliga fall
får icke medföra fördömandet af den
religiösa känslan. Kristendomen har gjort oss
kinkiga, alltför anspråksfulla. Vi vilja
komma i åtnjutande af himmelriket,
ingen-ing mindre, och vilja det ovillkorligen.
Låtom oss nöja oss med rrtindre förmåner.
Må vi vara stränga mot oss själfva, men
må vi icke utarma lifvet. Härom får man
icke lyssna till hvad våra dagars
raffinerade litterära förmågor säga. Låtom oss
icke beröfva mänskligheten hennes fröjder,
må vi njuta af att se hennes glädje.
Andras nöje är en god del af vårt eget och
utgör den stora belöningen för ett
hederligt lif, som består i ett gladt sinne...
Må vi icke heller afstå från Gud Fader
eller förneka möjligheten af en slutlig
rättvisans dag. Vi ha aldrig befunnit oss i
en sådan tragisk belägenhet, i hvilken Gud
är, så att säga, vår nödvändiga förtrogne
och tröstare. Hvad skall väl en svag
kvinna, som orättvist anklagas, eller ett
osksyl-digt offer för ett ohjälpligt juridiskt
misstag, eller en människa, som dör under
hängifven uppoffring, eller en vis, som
mördas af vilda knektar, göra, om icke lyfta
sina blickar till himlen? Hvar skall det
sanna vittnet sökas, om icke där ofvan?
Till och med midt i vårt fridfulla lif, som
sällan ställes på stora prof, erfara vi ju
många gånger behofvet att vädja till
sakernas absoluta sanning och säga: »tala,
tala!» I sådana ögonblick befinna vi oss
måhända inför sanningen. Men det
oerhörda är, att aldrig något antyder, att våra
protester beveka något. Då Nimrod
af-sköt sina pilar mot himlen, återkommo de
till honom blodiga. Vi däremot, vi erhålla
intet svar. O, Gud, som vi mot vår vilja
tillbedja, som vi, utan att vi veta det,
anropa tjugo gånger dagligen, du är i
sanning en fördold Gud!»
AUGUST REBEL.
Så tänkte och skref Renan vid sin
lef-nads slut, och trogen sin ljusa, glada
uppfattning af lifvet och oändligheten, motsåg
han utan oro, utan fruktan döden, lugn i
medvetandet att ha slutat ett väl utfördt
dagsverk. »Himmelske fader, jag tackar
dig för lifvet. Det har för mig varit mildt
och dyrbart, omgifven som jag varit af
förträffliga varelser, hvilka aldrig kommit mig
att tvifla på dina afsikter. Jag har icke
varit utan synd; jag har haft alla
människors fel... Jag har älskat sanningen och
i denna kärlek gjort uppoffringar. Jag har
eftersträfvat din dag och tror ännu på
denna. Då min gamla tro ramlade, valde
jag, i stället för att gråta och vredgas på
dig, att behjärtadt möta motgången. Det
skulle ha varit fegt att gråta, och att vred-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
