Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Varberg, Nordhalland och dess målare. Af Gustaf Ullman - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
Det höstliga Varbergs dämpade och
idylliska ålderdomlighet har Kreuger
fångat och återgifvit i flera dukar,
speciellt starkt och fintonigt i en med
motivet och namnet »kyrkan.»
I dunkelt blå skymning drömmer
den gamla brunnsparken och bortom
de mörka alléernas högstammiga träd
lyser blekt det kalkgrå templets portal.
Vemodig ro och melodisk dröm fyller
denna taflay som så intimt och enkelt
tolkar det fallande mörkrets dikt.
Af ljust och ärligt gemyt tindra de
Kreugerska teckningarna. Med eller
utan färgbetoningen, återge de i ett
manér, som här äger utomordentligt
berättigande verkan, bukternas vatten
med vadande boskap på grundet, eller
dessa snaggskurna betesbackar’ där
fåren gå i flock i strandgräset eller i
åkerstubben, långs
kullerstensgärdes-gårdarna.
»Vår i Halland» — tre landskap i
en ram, kallas, å Nationalmuseum, de
tre samhörande pärlor af sann och
särpräglad konst, som måla i knappt
mätta, men rikt stämda, mjuka och
solglada färger, hur ångande friskt och
fagert konstnären funnit det i vårsol
tinande strandlandskapet vid hafvets
mörka, oroliga vatten.
Göteborgs museum, dit nu genom
Fiirstenbergska samlingens flyttning
åtskilliga af dessa målares dukar, äfven
halländska förvärfvats, äger en för
kustens måleriska egendomlighet och
åter-gifvarens koloritiska lynne högst
betecknande tafla, »Tångkörare å
halländska kusten.» Färgprakten är här i
sin djupa glöd från skyarnas purpur
och violett till kallaste dunkel i
fjärdens, hafvets och de öde strändernas
blå och gråbruna toner så dristigt och
innerligt fixerad, att den fängslade med
underbar och ny tjusning äfven dem,
som af en eller annan grund tro sig
böra spåra öfverdrifter däri.
Sammanfattningens konst, till karg-
het gående förenkling med fulltonande
stämningsäkthet som mål, har också
bland varbergsmålarna en förkämpe.
Karl Nordström, den äldste af de
tre, Bohusläns och Hallands — och
senare Stockholmsnaturens — tecknare,
ättestupornas och strandsdödslighetens
flärdfrie lyriker har här med
obestick-lig naturdyrkan åstadkommit sällspordt
fördjupade bilder.
Söder om staden, dold inifrån land
af klippåsar och likt dyningar stigande
höjder, hvilar i en enslig strandsänka
ner mot öppna hafvets vida yta och
smala näs Äppelviks by.
Röda, gammaldags längor under
mossgröna, tjocka halmtak, byggda i
fyrkant kring stensatta gårdar, så ligga
de där, inför viddens tysta oskymda
fond af himmel och vatten.
Från denna i storm och stiltje
sof-vande kustvärld är motivet till
Nordströms »Granngårdarna i Äppelvik»
hämtadt. — Stenhuggeriernas
sprängskott ha nu splittrat bergens hägnande
sluttningar, hackornas slammer dräpt
tystnadens ro också här, men på den
målningen drömmer i enkel skönhet
den ödsliga kustbyn, tyst och lefvande.
— Landskapets, vyns själ är fångad i
de stränga linjerna, i soldagern öfver
den taflan. —
Kol- och blyertsteckningar från
samma trakt och tid röja äfven den starka
och dock genomkänsliga uppfattning,
hvarmed Nordström här tog posto,
be-spejade och vann åt sin konst
strandängarnas Arka di en, där i
sommarkväll-ningen den vekaste måne sken bakom
«de kargaste, stormböjda knotiga träd.
— Om Nordströms ingående, städse
förfinade och fördjupade studium och
skildring af träden borde en ingående,
förfinad och fördjupad konsttolkare
sådan som trädens individuelle
försvarare, den store Ruskin, skrifvit. —
Hvilken landskapsfysionomist Karl
Nordström är, visar i hög grad en liten,
i Ord och Bild reproducerad teckning
öfver ett enkelt motiv, som han gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
