Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMEO OCH JULIA 1903.
SKISS FRÄN ITALIEN
Af GUSTAF JANSON.
"^Tär löjtnanten vid Hans Majestät
konungens 242 linieregemente
Angelo Buonmarito i vanlig tid, d. v. s.
klockan half elfva på aftonen, kom
hem från »Aragno», dar han druckit sitt
»café nero» och flyktigt ögnat igenom
Illustrazione, blef b an mycket förundrad
öfver att finna den gamle betjänten
väntande sig i tamburen.
— Hvad är det, Tito? frågade
löjtnant Angelo, som så väl kände denne
utmärkte trotjänares vanor, att han utan
en blick på den gamles drag förstått,
att någonting mycket viktigt måste
hafva föran ledt den kvällssömnige
gubbens vaka.
— Herr grefven anhåller, att herr
löjtnanten genast behagade infinna sig
i hans rum, läste betjänten upp som
en väl inlärd utanläxa och mottog
under tiden sin unge herres ljusgråa
kappa, som han jämte den svarta
mössan hängde upp på den därför afsedda
kroken.
— Nej, är pappa hemma så här
tidigt, utbrast löjtnanten utan något
försök att dölja sin öfverraskning.
Tito såg förebrående på sin unge
husbonde, ty hans öfvade öra hade
upptäckt en nyans af ironi i det glada
utropet. Men så slätades de litet
missnöjda rynkorna ut i hans
trotjänaransikte och den vördnad, ban visste sig
vara skyldig sin herre, gjorde rösten
honungslen, när han inskränkte sig till
att svara.
— Herr grefven väntar sedan
klockan nio.
Löjtnant Angelo kväfde en gäspning,
som hållit på att vanställa hans vackra
mun, och nyfikenheten, som plötsligt
bemäktigade sig honom, gjorde, att
han glömde den värdighet, han eljes
alltid iakttog.
— Hvad är det om? hviskade han
förtroligt och lade högra handen på
Titos ena axel.
Tjänarens sluga min utvisade, att
han skulle kunnat lämna den önskade
upplysningen, men han ansåg det för
tillfället mest passande att ej låtsa
veta något. Och med den smidiga
mjukhet, som endast en syditalienare
kan utveckla, drog han sig undan
löjtnantens hand, gick bort till
ingångsdörren och frågade sakta, ifall han
tilläts öppna densamma.
— Är det pengar nu igen ? frågade
löjtnant Angelo ifrigt.
Vecken i Titos skrumpna ansikte
förlängdes, de nyss förut talande
ögonen blefvo matta och färglösa och
ax-larne drogos upp till öronen. Så stod
han en stund krokryggig, sur och tvär
med handen på lås vredet och allt hos
honom utgjorde ett svar, om bvars
lydelse det var omöjligt att misstaga
sig. — När var det väl annat? sade
hållning och blick. Och sedan han
genom sin stumma pantomim
tydliggjort detta, öppnade han dörren och
anmälde seriöst inåt rummet.
— Herr löjtnanten.
— Jaså, pappa har begått dumheter
nu igen, tänkte sonen och lämnade
tamburen. Han var alldeles icke
nedslagen öfver den visshet, han trodde
sig hafva erhållit, och öfverraskad hade
han heller icke blifvit, det var åttonde
eller tionde gången under ett år han
gick att mottaga fadrens bikt om
någon ny dårskap. Förut hade ju
dennes små snedsprång kunnat rättas och
löjtnant Angelo såg ingen anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
