Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bekymra sig, åtminstone ej så länge
han icke visste hvad saken gällde.
Innanför dörren, som Tito ostentativt
stängde, strök han mekaniskt öfver sin
svarta vapenrock, såg efter att de
ljusgrå byxorna med sina breda revärer
sutto oklanderligt och hälsade vänligt
om än något trött. — Buona sera,
babbo1
Han befann sig i ett stort fyra
meter högt rum upplyst af en dåligt
putsad fotogénlampa, placerad på ett
visserligen rikt skulpteradt, men illa
medfaret skrifbord. Rummets storlek stod
i förhållande till dess höjd, taket såväl
som väggarne försvunno i ett
ogenomträngligt mörker och det enda
betraktaren vid en hastig blick hann
uppfatta var bristen på möbler. Utom ett
halft dussin omaka stolar och ett
väldigt renässansskåp, fanns ingenting
utefter väggarne, hvilkas slarfvigt
påklistrade godtköpstapeter remnat här och
hvar. Och midt på golfvet stod
skrif-bordet med sin gröna duk, och därpå
den osande lampan, hvars skärm
afund-sjukt behöll ljuset inom en liten fläck,
ett prunkande skrifställ i empirestil och
några godtköpssaker.
Hade den tillfällige betraktaren varit
nog ogrannlaga att närmare granska
detta ställ, skulle han till sin förundran
funnit, att det ena bläckhornet däri
fattades, det andra var spräckt och
gömde på sin botten en grumlig massa
högst otjänlig till hvad det vara månde.
För öfrigt var pennan i det eleganta
malakitpennskaftet rostig och saknade
udd, det var sålunda ej troligt, att
grefve Buonmarito förnötte sin dag
med skrifgöromål. Men strax bredvid
låg ett jättestort sigill af silfver eller
kanske det var någon billigare metall,
och där syntes familjens vapen
grave-radt i all sin heraldiska prakt. För
resten funnos blott en bundt dammiga
tidningar och ett par delvis uppskurna
romaner.
Vid skrifbordet satt gamle grefve
Dario Buonmarito läsande >11 popo1
Romano», dock utan nämnvärdt
intresse. Så snart sonen trädt in i
rummet och hälsat vände han sig om och
nickade sitt: buona sera! till svar. Och
då Angelo envisades att stå kvar vid
dörren, reste han sig och gick ett par
steg mot honom, medan han frågade.
— Hvarför står du där? Skall du inte
stiga fram och sitta ned, min gosse?
— Tack tack, pappa! — Löjtnant
Angelo mönstrade sin far och ett svagt
leende gled öfver hans svällande läppar
men endast för att lämna plats för ett
generadt uttryck, som om han väntat
att få höra en obehaglig underrättelse
men ännu ej var fullt beredd att
mottaga den.
Grefve Dario slog hårdt ihop
händerna och då Tito omedelbart efter
denna signal visade sig, sade han:
— Sätt fram en stol åt herr
löjtnanten !
Betjänten släpade en af de tunga
renässansstolame intill skrifbordet,
dammade af sitsen med händerna och drog
sig diskret tillbaka.
Grefve Dario återvände långsamt till
skrifbordet, jämkade lampans skärm,
så att ljuset koncentrerades på den plats,
där sonen skulle sitta och vinkade
sedan åt denne att slå sig ned.
Det matta småleendet flög åter öfver
löjtnant Angelos drag, han kände så
väl igen alla dessa förberedelser och
ansåg sig nu äga visshet om, hvad han
hade att vänta. Han gick bort till
stolen, lutade sig behagfullt mot dess
höga ryggstöd och började mjukt:
— Du har väl inte spelat, pappa?
— Jag! Hvad tänker du på? —
Grefven slog afväijande framfor sig med
händerna. — Dessutom har jag ju
lof-vat dig att ej röra vid korten mer,
åtminstone när det gäller större summor.
Löjtnant Angelo suckade hörbart,
erfarenheten hade lärt honom, hvad
fa-drens löften voro värda.
— Jaså, det är en fruntimmershisto-
han nedslagen,
ket misstag, min gosse, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
