Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ett par gånger spottade han, då
de i Rom oundvikliga kattorna kilade
tvärs öfver hans väg och döko in i
portgångar, som liknade källargluggar.
Löjtnant Angelo frös till ett tag, men
blotta tanken på, att hans Virgilia
bodde vid denna gata, återgaf hans
sinne dess jämnvikt. Han drog
försiktigt i sin vapenrock, så att den
skulle sitta stramt i ryggen, öfvertygade
sig med en snabb blick, att
benkläderna voro lika väl pressade som
vanligt, och med mössan kokett på sned,
gick han vidare viss om, att hans
Virgilia från sin balkong redan sett honom.
Och mycket riktigt, mellan
blomkrukorna på en balkong en trappa upp
vinkade en liten välformad hand mot
den kommande. Löjtnant Angelo
hälsade och skyndade in i en portgång,
medan den vackra handens ägarinna
å sin sida lämnade balkongen.
Familjen Pradini hade aldrig varit
välmående. Virgilias far, som
innehaft en befattning vid Vatikanen,
tillhörde de olycklige, som blifvit
afske-dade, då den helige fadren efter Roms
eröfring ansåg sig böra vidtaga en
hel del inskränkningar i sin hofstat.
Såvida han ej varit adelsman och
infödd romare, skulle det icke för signor
Pradini mött större svårigheter än för
många andra att erhålla en syssla af
det segrande partiet, men han var
både det ena och det andra i högsta
grad och hans stolthet förbjöd honom
att mottaga, hvad man erbjöd honom.
Alltså måste han vänta och ehuru
ingen hade något emot att anställa
en f. d. tjänsteman vid Vatikanen i
ungefär hvilket em bets verk som hälst,
väntade gamle Pradini så oskickligt,
att han blef alldeles utan. Det enda,
som kunde läggas honom till last, var
hans brist på förmåga att hålla sig
framme i den allmänna
kappspringnin-gen efter platser, när bytet ändtligen
skulle delas, men det var mycket nog.
Signor Pradini hade ej aktivt deltagit
i själfva striden och om han det gjort
skulle han befunnit sig på orätt sida
han hade endast sin otur att
berömma sig af och som han ej gjorde det
tillräckligt högljudt blef han förbi
gången.
Under femton långa år vegeterade
han med maka och tre barn på
ingenting, sedan tröttnade han och dog.
Enkan fortsatte den hjältemodiga
kampen med bättre resultat än mannen,
och hon lyckades sent omsider erhålla
en liten pension åt sig och dottern
från någon kassa i Vatikanen, och
med dess hjälp och sina egna små
behof drog hon sig fram. Sönerna
hade försvunnit, den ene gick till sjös
och lät aldrig höra af sig, den andre
troddes vara inblandad i en
anarkist-komplott och höll sig undan,
antagligen i Amerika. Hans namn blef dock
aldrig nämndt i sammanhang med de
då och då återkommande attentaten,
som satte skräck i ett helt folk; var
han anarkist, och därom sväfvade
modren i okunnighet, tillhörde han
säkerligen ej handlingens propaganda.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
