Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Indianskt trolleri. Fri öfversättning för Varia af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIANSKT TROLLERI’
FRI ÖFVERSÄTTNING
FÖR VARIA AF
CHICOT.
{Forts, ock stut )
AA iss Campbell såg på dem igen.
Huru stora de blefvo, och en af
ryttarne var en flicka. Hon kunde förstå
det af ridklädningen, och det var
något i figuren, som påminde henne om
henne själf. Hon var för långt borta
— huru märkvärdigt långt bort, tyckte
honl — för att se ansiktet, men hon
kände sig säker på, att det var hon.
Och huru stora blefvo icke hästarna
under tiden 1 Hon tänkte för sig själf,
att det måtte ha varit mer lera än
hon först trott. Och indianen var
verkligen utomordentligt skicklig.
Han gjorde träd nu — träd, som växte
och spridde sig framför hennes ögon
på ett helt annat sätt än den dumma
röda blomman hade gjort. Och där
funnos berg också och en flod med
stora bomullsträdskogar*)på stränderna.
Åh, huru dum hon hade varit I Hon
igenkände det allt nu. Det var den
norra grenen, naturligtvis den norra
grenen af Koatenayfloden. Hon
ihåg-kom stället bestämdt och utsikten
öf-ver bergen just där och den snabba
fart floden gjorde kring landremsan.
Hon hade ofta ridit där med Sargent.
Och naturligtvis var det Sargent, som
var med henne. Det var denna hans
ponnys långa, jämna galopp — ty
hästarna sprungo fort nu — hon borde
ha känt igen det där långt förut.
Hvilken härlig ridt det var! De ilade
fram som vinden. Hon skulle ha ve-
’) Amerikansk poppel.
lat hålla in en smula, men Sargent
till-lät henne ej. De måste ju hinna
undan den där indianen på den andra
ponnyn! Hon kunde förstå, att det
var en indian, ehuru hon icke kunde
se honom riktigt. De voro så långt
borta alla. Men han hade röd skjorta
och hjortlädersbyxor och hufvudbonad
af piggsvinstaggar.
Hennes andedräkt kom i korta, skarpa
pustar. Men Sargent var utan
försköning, och då hennes ponny saktade
farten, slog han till den med sitt
ridspö. Men indianen vann på dem.
Ack, det var förfärligt! Skulle han
aldrig sluta med galoppen mot dem?
En gång vände hon på hufvudet och
uppfångade glimtningen af eld på hans
bösslås. Och huru snabbt vattnet rann!
De voro nära det nu, och hon kunde
se den hastiga bergsfloden. Hon ville
vända mot vadet. Men Sargent
tilltalade henne med en ton, hon aldrig
förr hört från honom, att vada med
ponnyn rakt öfver. Ofvanför det
svallande vattnet reste sig och föll den
motsatta stranden vaggande för hennes
förvirrade ögon och flydde sin kos,
lika ostadig som den susande strömmen
själf. De voro just vid den fradgande
kanten af strömfåran nu! Hon blef
sjuk vid blotta anblicken däraf. Hastigt
slog Sargent sin arm kring henne, och
hans hand fattade i ponnyns tygel.
Och lika hastigt kom en outsäglig
känsla af trygghet öfver henne, och
hon reste sig i sadeln och skrattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
