Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Ruskpricken. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUSKPRICKEN.
Ap HUGO ÖBERG.
T^\en gamle badläkaren hade hastigt
aflidit. Han fick ett slaganfall i
restaurangen på själfva
midsommardagen.
Hela Snäppvik hade varit nere på
bryggan, när den nye läkaren väntades
ut med båten. Så säkra, uthvilade
ansikten, så djärfva, hungriga ögon ser
man bara på sommargäster, som dåsat
en hel månad på en aflägsen plats ute
bland skären.
Det fanns en ung pastor på
Snäppvik, som låg och skötte sin hälsa
och sjöng »Hvita rosor» i paviljongen
om kvällarne. Han var mycket
gou-terad. Efter doktorns oväntade
från-fälle hade ingenting upprört sinnena
så mycket som pastorns förlofning.
Han gjorde förresten ett godt parti
och hade slutat sjunga om kvällarna.
Nu hade man emellertid tröttnat att
tala om det, ja det fanns de, som
rent af äcklade sig, bara den stackars
pastorn visade sig med fästmön vid
armen. Julikvalmet låg tryckande
öf-ver Snäppvik, ingenting kunde vara
mera kärkommet än den nya doktorn.
Men doktor Allan Brink var inte
med på båten. Bara hans unga fru,
en smärt, medelstor brunett med regel-
bundna, barnsligt vackra drag och
obetydliga ögon. Hon stod med en
bukett på akterdäck och tittade blek och
nästan förskrämd på alla dessa forskande
ansikten.
Alla människor på bryggan hörde
hur någon sade: »Herre gud hvad den
ser lidande uti»
Därpå en dämpad röst: »Men
mamma då, tyst 1 Di säger, att det är
doktorns fru.»
När landgången var utlagd, och
pas-sagerarskaran välde ut ur
mellandäcks-portarna, skyndade badkamrern fram
till den unga frun.
»Jag förmodar, att det är fru
dok-torinnan Brink jag har den äran . . .
mitt namn är . . . Joho, jaha . . . men
hvar har vi doktorn själf?»
Så fick då alla höra, att doktorn
inte var med. Med en mjuk, nervös
liten röst hade hon sagt, att han skulle
komma land vägen, på kvällen. Han
hade fått förhinder till båten.
Åh, det var då besynnerligt! Fara
landvägen. Två mil att åka från
station i mörkret 1 Och låta den stackars
unga frun resa ensam 1 Det var då
besynnerligt!
Luften var full af svikna förväntnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
