Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Ruskpricken. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar. Aldrig hade tidningarna varit så
innehållslösa och brefposten så
tunnsådd.
I hvarenda villa och stuga öfver
bygden talades den kvällen om doktorns.
Tänk att hyra villan längst borta i
skogsbrynet bakom backarna, där
strandpromenaden egentligen tog slut! Och
där skulle hon, stackars liten, ligga
ensam i mörkret och väntal Och inga
barn, de hade ju varit gifta i tre år!
Nå i morgon måste han i alla fall
visa sig, det satt ju ett anslag på
hotellet, att han hade mottagning där på
nedre botten kl. io—12.
Det skymde, när pastorn och hans
fästmö kommo vägen upp från
bryggan för att gå till restaurangen. De
mötte en högväxt dam, som kom fram
ur mörkret i allén.
Pastorn tittade forskande genom
pin-ce-nez’n, hälsade och stannade.
»Förlåt, fru Hollert, jag kände inte
igen er genast, det är redan så skumt
om kvällarna.»
Hon var trettiårig, mörklagd med
stora, sköna drag. Hon log vackert,
med hvita tänder, och svarade lugnt:
»Har jag förstått er rätt, så ville ni
visst uttrycka en liten förvåning öfver
att andra än förlofvade förstå att
svärma vid sjön?»
Pastorn log ett imponerande leende
och såg skälmaktigt på fästmön, som
tryckte sig tätt intill honom.
»Nå, den nya doktorn var ju inte
med i dag, hörde jag däruppe?»
fortsatte fru Hollert i lätt ton.
»Ja, kan man tänka! Han skulle
komma med tåget och fara på skjuts.
Det var något förhinder, tror jag.»
■»Åh, var det så!» Fru Hollert såg
likgiltig ut.
»Men hans fru var med», inföll
fastmön, »hon var så söt så.»
Fru Hollert skrattade lätt.
»Ja, så är det att vara ny fiken! Hela
Snäppvik förargar sig i kväll. Jag är
glad, att jag inte var nere. Ja,
godnatt, ni får skynda er, om ni ska få
någon supé. Jag går ned och ser på
sjön en stund.»
»Godnatt, fru Hollert!»
»Tänk så stilig hon är, John, är hon
inte, säg?»
»Åjo, det är en mycket ståtlig
kvinna.» Det kom litet af predikant i
pastorns ton. Han såg upp mot
skyarna och började gnola med härlig
baryton: När stjämehären blänker på
mörknande . . .
»Att hon inte är omgift», afbröt
fästmön tanklöst midt i
stjämstämnin-gen.
»Nåja, hon har ju sina barn att
lef-va för. Och för resten är det visst
bara ett år sen mannen dog.»
Pastorn lät tankspridd, ökade takten.
»Vi får skynda oss, maten tar slut.» —
På bryggan stod fru Hollert och såg
stort ut öfver den mörknande fjärden
mot horisonten, där holmarna flöto svart
ihop och en hög, dyster molnvägg drog
upp. Det blåste en frisk vind in från
hafvet.
»Så underligt, att han inte kom med
henne», mumlade hon.
Hon stod länge stilla i tankar.
Så andades hon plötsligt tungt, tryckte
händerna mot bröstet och utbrast
däm-padt:
»Hvem kunde tro, att vi skulle träffas
häri»
Hon gick oroligt fram och tillbaka.
Vattnet skvalpade och skvätte och
kluckade under broplankoma.
Hon spratt till och stannade.
En vagn hördes rulla långt borta
uppe i markerna. Hon lyssnade. Så
for skymten af ett leende öfver hennes
uttrycksfulla drag.
»Så dum jag är, det kan ju inte
vara han ännu ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
