Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Dante Gabriel Rossetti. Af Jaroslav Vrchlicky. Översättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han utför trappan skred. Med honom
följde
hans skugga blott, som sväfvade i dans.
Än svann hon i en nisch, som henne
höljde,
än växte hon i månens matta glans.
Vid kistan vred han nyckeln om och
bände
dess tunga lock åt sidan. Upp det gick.
De vaxlikt bleka anletsdragen sände
— så tycktes honom — en bedröfvad
blick.
Än spreds ett skimmer ifrån
myrtenkransen.
Den hand, som förr på harpans strängar
slog,
låg stel och utan värme mer; men
glansen
från fingrets vigselring i mörkret log.
Där lågo ännu kvar hans egna skrifter,
hans skatt af tankar åt en eftervärld.
De sofvo i det döda hjärtats grifter,
men hviskande ännu från dödens härd.
Han skyggt och sakta sina händer
sträckte
mot bladen, skälfvande i hennes hand.
Det var som om den döda själf han
väckte,
som om hon höll dem fast vid kistans
rand.
Han brottades med henne, som dock
blifvit
af honom fordom höljd med diktens
pris.
Barbaren våldsamt tog, hvad själf han
gifvit,
för att ge världen skaldens själaspis.
Så gingo dagar ödsliga som denna,
och lik en sfinx, som aldrig gifver svar,
han satt med böcker, pensel eller penna,
blott rufvade på sorgen, som han bar.
Demonerna, som i hans öra dröpo
en fåfäng ärelystnads gift och slamm,
försvunno, men i deras ställe kröpo
ur afgrundsdjupen andra spöken fram.
Han såg de sånger, som åt henne
diktats,
af pöbein trampas ned i smuts och mull.
Han såg de sånger, som för henne
biktats,
bli blotta rim och klang för Molochs
skull.
Han såg, hur dessa rim, som honom
brände,
befläckat ock hans änglarena brud,
och tyckte, att han själf i grafven kände,
hur smuts bestänkte hennes skära skrud.
Ej kunde dessa blad, för henne skrifna,
ånyo räddas till den dödas bo,
ät världsligt pris allt jämt tillspillo gifna.
O hvarför störa dödens ljufva ro!
O hur förblindad af den tomma glansen!
Men åter såg han dem på fridlyst bår;
han såg på hennes hufvud
myrtenkransen
kring vaxgul panna under mörka hår.
Där deras vigselring i mörkret lyste —
där var för skaldens sång en ostörd vrå,
tills grafvens gömma honom själf ock
hyste.
Då fick han läsa högt, hon hörde pl.
Alfred Jemen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
