Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Dante Gabriel Rossetti. Af Jaroslav Vrchlicky. Översättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANTE GABRIEL ROSSETTI.
Af JAROSLAV VRCHLICKY.
Hon dog — hon som förut för honom
varit
en Beatrice på hans tunga färd,
hon, i hvars sällskap han på spaning farit
till höga näjders ljusa skönhetsvärld.
Hon dog, som först förstått och känt
det syfte,
som med sin nya konst han ville nå;
hon som på starka vingar honom lyfte,
en flamma lik, upp emot himlens blå.
Det rätta idealet uti henne
nu först han såg i rena drömmars natt.
Nu har hon purpurglans på soligt änne,
och hennes dräkt med sjärnor är besatt.
Tyst står hon där med sammanknäppta
händer
vid himlens tron, i djupa tankar sänkt
och stirrar ut i andars fjärran länder,
på hvilka stjärnor töckenskimmer stänkt.
Han spratt ur drömmen. Allt, som till
det sista
för henne diktats uti lyckans dar,
han lade ned i hennes svarta kista,
som ännu stod på katafalken kvar.
På hennes hjärta, som han nyss känt
glöda
invid hans bröst i mystisk harmoni
— det nu förstummade, det kalla, döda
han lade all sin skrifna poesi,
som svärmat, lett och burit hennes rykte
med konstens trollkraft, på förhoppning
rik.
På stela läppar än en kyss han tryckte,
och så bars kistan bort med fjättradt lik.
Så gingo dagar ödsliga som denna,
och lik en sfinx, som aldrig gifver svar,
han satt med böcker, pensel eller penna,
blott rufvande på sorgen, som han bar.
Men två demoner i hans inre väcktes.
De hviskade, och mot hans tärda kind
som läderlappens deras vingar sträcktes
med dystert sus likt höstens vreda vind.
Den förste sade: »Dyrt din kärlek
pliktat,
ty känslan, som du njöt af, var ett gift.
Blott lögn din nya konst åt världen
diktat,
och lifvets sång vardt skänkt åt
kvinno-grift.»
Den andre sade: »Afditt högmod fången,
du svikit ärans och berömmets kraf.
Nu gråter tyst i hennes kista sången,
och suckar störa hennes stilla graf.»
Den förste: »Hvarför lefver du och
sträfvar
att lyfta skönhetsfanan högt och gladt,
om hon begrafves under spindelväfvar?!
Dess gudaglans du grumlat och gjort
matt. >
Den andre: »I din sorg du dig bedrager.
Din sång den dödas helga sömn blott stjäl,
ett fåfängt offer, blott en vissnad lager,
ett stoft på vingen hos eterisk själ.»
Den förste: »Upp och tag, hvad dig
tillhörer 1» —
Den andre: »Bort med denna mörka syn!
Förspilld är dock den lifskamp, du nu
förer.
Lyft upp den dikt från jordens mull
till skyn!»
Så med hvarann förnuft och hjärta
stredo.
Han tände ljus och grafvens nyckel fann.
Ned från hans panna svettens droppar
gledo.
Kall natten var, men i hans blod det
brann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
