Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Grubbens gärde. Också en intervju. Af Karl J. A. Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och piskade mattor alldeles som för
tio år se’n. I lika ojämn takt som
för tio år se’n . . . Det lät så trist 1
Jag erinrade mig min kamrats ord:
»På Grabbens gärde piskas mattor
dagarne i ända.»
Bedröfligt! De måtte framsläpa en
ömklig tillvaro de stackars hjonen där
borta . . .
Denna tanke trängde sig ofrivilligt
in på mig. Men så aflöstes den af
en annan.
Kanske, när allt kommer omkring,
deras ställning ej är så beklagansvärd.
Jag har ju inte alls reda på deras
förhållanden. Om jag skulle . . .
Tänkt och beslutadt!
Följande morgon kl. 9 stod jag
inför inrättningens föreståndare:
presenterade mig som publicist och erhöll
benäget tillstånd att, ledsagad af förste
vaktmästaren, företaga en rond genom
etablissement en.
Grabbens gärde utgör ett ganska
vidsträckt område, sträckande sig på
ena hållet mellan Flemminggatan och
Klara sjö, på det andra mellan
Pol-hemsgatan och aktiebolaget Separators
fabriksområde. Inom dessa gränser
äro anstaltens byggnader uppförda —
alla åtskilda från hvarandra och
bestämda för olika ändamål och för olika
slag af försörjningshjon.
— Hvad rönname äro öfverlastade
med bärklasar i år!
Jag pekar mot ett par vackra
rönn-träd, som stå där inne på gårdsplanen
midt för portgången.
— Jo-jo, rönnbär finns det godt om
lite hvarstans i höst. Det betyder en
sträng vinter och en sträng vinter
betyder dubbelt opp med arbete för mig!
Den fryntlige vaktmästaren kastar en
menande blick på mig, i det han be*
tänksamt skakar på hufvudet.
— Här kommer att bli öfverfullt i
vinter. Jag lät för en tid sedan flytta
ut öfversängarna i en del logement,
men det besväret ångrar jag. Nu ha
vi redan måst börja på och flytta in
britsarna igen. Nej, jag kanske får
lof att följa Er genom
ålderdomshemmet till en början? Eller kanske Ni har
någon plan, som jag bör rätta mig
efter? . . .
— Nej för all dell Nu blir
vaktmästarn den, som styr och leder. Jag
är tacksam för hvad jag får sel
Ordningsföljden betyder ingenting!
— Ja, då gå vi väl hit in så länge.
Här i vänstra flygeln af hufvudbygg*
naden ha vi ålderdomshemmet för
kvinnor.
Inkomna i en rymlig förstuga, slår
vaktmästaren opp en af dörrarna till
logementen. En stor, fyrkantig sal
med rader af sängar längs hela
golfytan möter ögat. Ungefär hälften af
de här inhysta hjonen äro oppe, den
andra hälften är af sjukdom och
ålderdomssvaghet urståndsatt att lämna
sängarna. Det hela gör ett dystert
intryck, öfver allt mötes blicken af
gamla, böjda gestalter. Flertalet af
dem, som äro uppe, äro oförmögna
att flytta sig ur stället utan hjälp af
kryckor och käppar.
— Se hit! Så här har det gått med
en sträfsam och ärlig månglerska, som
under mer än trettio års tid uppehållit
sig och sin af gikt vanföre man på
det lilla hon kunnat förtjäna genom
att sälja karameller och pepparkakor i
ett gathörn på söder. Hon har legat
här i åtta år. Nu är hon döf och
blind samt dessutom lam i högra sidan.
Det är en af sköterskorna, som gjort
mig uppmärksam på den gamla och
som i dessa enkla ord berättat mig
hennes historia. Jag betraktar en stund
det fårade ansiktet, det hvilar däröfver
ett uttryck af apati, under hvilket jag
dock tycker mig spåra ett drag af
hopplös förtviflan.
Jag gripes af längtan att få gå ut
härifrån och ber min ledsagare föra
mig vidare. Han öppnar nu dörren
till badrummet. Det råder en mön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
