Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Ur en gammal hofmans minnen. Af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blucher lyckades vid ett tillfälle på
ett fyndigt sätt reparera det obehagliga
intryck, som Fredrik VII genom sin
hejdlösa vana att uppduka
munchausia-der ingifvit en förnäm utländing. Det
var den hannoveranska
öfverhofstall-mästaren, »Erlaucht» grefve von
Platen-Hallermundt, som i officiell sändning
öfverbragt till stuteriet å Fredriksborg
några racehästar. Vid den audiens
han hade stannade han mycket länge
inne hos kungen, till uppvaktningens
stora oro, ty man var vid sådana fall
alltid bekymrad öfver hvad denne
kunde hitta på att säga. När grefven
omsider kom ut, syntes han i högsta
grad förbryllad och skyndade fram till
Blucher, sägande:
»Aber mein verehrter Herr
Kam-merherr, was habe ich doch heute
er-lebt! Der König ist ja völlig vernichtl»
På Bliichers fråga om hvad han
menade, återgaf grefve Plåten hvad
kungen hade berättat honom, däribland
några sina utomordentliga hjältedater
under kriget, hvilka för den öfriga
mänskligheten voro fullkomligt okända.
»Men,» sade Blucher, »de där
historierna, Erlaucht, började nog inte
kungen genast att berätta er. Ni har
bugat er, smålett och sagt ja till allt hvad
H. M:t omtalade; Ni framkom säkert
med yttranden som »höchst
merkviir-dig,» die »Möglichheit», »famos» o. s. v.
Inte sant?»
Jo. det hade han visserligen gjort.
»Ja, ser ni nu, Erlaucht, kungen
har roat sig med att göra smått narr
af er. Han ville se om ni också var
lik andra hofmän, som säga ja och
amen till allt hvad en konung yttrar.
När nu kungen vid taffeln i dag talar
danska med oss, kan ni vara säker på
att han berättar oss hela samtalet.»
Den olycklige erlauchten svettades
af ängslan under hela dinern och
kastade blicken från den ena till den
andra för att se om de skrattade åt
hvad kungen sade.
Prins Heinrich af Weimar blef ock-
så en gång föremål för en af
konungens ingifvelser. Efter taffeln ville
konungen bereda honom en musikalisk
njutning. Han hade nämligen af
kam-marmusikus Hansen, som hörde till
grefvinnans vänner, lärt att med ett
finger spela ett stycke af en marsch.
När detta besvärliga föredrag var slut,,
sade han till prinsen:
»Den här marschen har jag själf
komponerat.»
»Den är mycket vacker, Ers Maj:t»„
svarade prinsen; »det synes mig blott
att takten är något långsam.»
»Ja,» svarade kungen, »jag har
också skrifvit den till sorgmarsch vid min
faders begrafning.»
Bland de otaliga historier, som
konungen med aldrig svikande fantasi
uppdukade för sin omgifning,
återkom-mo flera så ofta, att det var tydligt
att han till sist blifvit själf öfvertygad
om deras sannfärdighet. Många rörde
sig om de mandater han utfört såsom
räddare af människor från drunkning,
och han uttryckte flerfaldiga gånger
både undran och misshag öfver att han
aldrig blifvit förlänad
räddningssällska-pets medalj! — Den raskhet, hvarmed
han efter egen utsago brukat vid
sådana tillfällen kasta sig i vattnet, stod
just icke i öfverensstämmelse med den
afsky han annars röjde för att komma
i beröring med detta element. Hans
kammartjänare hade ofta det största
besvär med att fä honom att tvätta
ansikte och händer. De uppvaktande
kunde mången gång bevittna huru
kungen vandrade rundt omkring rummet,
för att undkomma kammartjänaren som
tågade efter med handfatet.
»Den 11 september 1863 afreste vi,
skrifver Holten, med ångfartyget
Sles-wig till Vordingsborg, hvarifrån resan
påföljande dag fortsattes till
Holling-sted och därifrån till Gliicksborg.
Armén låg sammandragen vid Dannevirke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
