Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Ur en gammal hofmans minnen. Af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det är nästan otroligt, att kungen
förmådde hålla ut med att hvarenda
dag utan undantag från den 13 till
den 21 åka från Gllicksborg till
Flensborg och därifrån på järnbanan den
långa vägen öfver Klosterbro till
Dannevirke, och samma väg tillbaka efter
att dagligen ha suttit många timmar
till häst vid manövrerna. Detta lif
gjorde honom mer och mer exalterad.
Och oaktadt han beständigt sökte
inbilla sig själf och alla andra, att
försvarsställningen vid Dannevirke var
utmärkt, är det min öfvertygelse att
han betraktade den med misstillit, —
något som ytterligare bidrog att
förvärra hans sinnesstämning. Hans
tillstånd var • öfverhufvud sådant, att vi,
hans närmaste omgifning, ofta oss
emellan talade om det oförsvarliga uti att
låta kungen stanna längre på
Glticks-borg, och slutligen, för att befria oss
från ansvar, beslöto att fasta
ministärens uppmärksamhet härpå. Efter
åtskilliga underhandlingar bestämdes af
konseljpresidenten Hall, att kungen
skulle komma till Köpenhamn, där
hans närvaro förklarades vara
nödvändig.
»Kungen måste foga sig, ehuru
motvilligt. Den 13 oktober reste han till
hufvudstaden och medtog endast några
få af sin omgifning, ty det var hans
afsikt att med snaraste återvända. Det
lär ha varit öfverenskommet mellan
grefvinnan och kabinettssekreteraren
Trap, att hon också skulle resa efter
till Köpenhamn. Men den 18 oktober
gaf kungen på Kristiansborgs slott
befallning att göra allt i ordning för
hans afresa. Trap försökte göra
föreställningar däremot och när intet annat
hjälpte, ryckte han till sist fram med
att det var ett aftal mellan grefvinnan
och honom, att hon skulle komma till
hufvudstaden. — »Jaså, säger du det?»
sade kungen och drog fram ur fickan
ett telegram, hvari grefvinnan bad
honom återkomma till Glucksborg. —
Det är min öfvertygelse, att då hon
skref sitt »Louise* under detta
telegram, blef det kungens dödsdom ...»
Saken var den, att i Flensborg skulle
gifvas en borgarebal, det enda slags
festligheter som grefvinnan var i
tillfälle att få bevista och som hon
därför aldrig ville försumma. Den 20
återvände konungen till Glucksborg
och den 23 hölls balen, hvarefter
kungen omedelbart reste den ingalunda
korta vägen till Flensburg under det
ohyggligaste väder, fullständig snöstorm,
i öppen vagn; han kunde nämligen
aldrig förmå sig att begagna täckt.
Början af balen aflopp mycket bra;
den öppnades af honom själf med en
polonäs. Men om en stund drog sig
kungen tillbaka i det för honom
reserverade rummet, dit han inkallade några
herrar för att tömma en punschbål.
Af sina egna goda varor kunde han,
såsom ofvan sagts, tåla ganska mycket,
men här blef han af ett par tre glas
ytterligt upphetsad, tillställde en hop
spektakel i balsalen och vid soupem
samt fortfor äfven efter afresan att vara
alldeles vild, så att han till och med
ville sticka sabeln i kammarjänaren,
som sökte förmå honom att påtaga ett
öfverplagg.
Efter denna bedröfliga färd återvann
Fredrik VJI aldrig kroppslig eller
andlig kraft, hans lynne var än nedstämdt,
än våldsamt, och icke ens grefvinnan
kunde utöfva något mildrande
inflytande därpå. Om några dagar utbröt
sjukdomen; det var rosen. Och den
15 november kl. half 2 eftermiddagen
afled Fredrik VII, den siste
Oldenbur-garen, på Glucksborgs slott.
* * *
Mycket blef med denna dag
föränd-radt i Danmarks rike, icke minst vid
hofvet. General Holten slutar härmed
sina anteckningar med orden:
På årets sista dag tillträdde jag för
första gång tjänsten hos Danmarks
förste gentleman och ridderlige konung
Kristian IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
