Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Holger Schjödt. En underlig historia af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han hade kallat den, — berättade
huru jag blifvit öfverrumplad af honom
och hvad han fordrade af mig.
Min vän skakade på hufvudet.
— Ja — det är en obehaglig affär,
när de gå igen, sade han allvarsamt
efter att själf ha ögnat igenom
berättelsen, — jag själf har ibland
rummet fullt af dem; men det där händer
ju inte utan att man begått någon
förseelse mot dem — ett eller annat
fel. Nå — kanske jag likväl kan
hjälpa dig. Hör på — öfverlämna
honom åt mig,
Jag drog en djup suck af lättnad,
var det möjligt, att det fanns någon,
som ville befria mig från Holger Schjödt.
Jag hade i alla fall dock gjort mitt
bästa med honom, hade allvarligt
försökt att göra det åtminstone, jag hade
dock vetat hvad jag velat och hvad
jag ämnat, men jag var ju inte utan
skuld, och därför hade det gått som
det gick och jag hade fått taga
följderna däraf. När jag första gången
berättade hans historia, hade jag talat
om allt så vidt det stått i min förmåga,
men — jag hade också tegat —. Och
i den tystnaden låg förräderiet mot
honom.
Och jag föreställer mig att det var
därföre — att mitt samvete blef
oro-adt — som jag tålde hans obesvärade
kommande och gående — hans ironi
och hans påflugenhet, och det var väl
också därför jag ej hade glädje af
någonting det året — hvarken af
storkboet eller af de gula andungarne eller
af de spirande fröna, som jag lagt i
jorden.
Och jag var i sanning glad öfver
att en annan ville ta Holger Schjödts
öde och bära det; — mig hade det
blifvit för tungt.
Han tog det alltså och lofvade att
fullborda det på fjorton dagar; han
sade att »figuren» intresserade honom.
— — Men under dessa fjorton
dagar är det, utom Holger Schjödt, ännu
en som förföljer mig; förföljer mig
både när jag är vaken — och när
jag sofver — i mina drömmar —; en
som går hand i hand med mig och
som talar till mig med min egen röst
och ser på mig med ögon, som jag
allt för väl känner igen och som jag
helst undviker att blicka in uti.
Och det är mig själf jag känner
igen i denna — mig själf, sådan jag
var den gången jag skref Holger
Schjödts olyckliga historia. — Och när
jag förstår detta — förstår jag också
att det endast och allenast är jag själf
som bör skrifva och göra rättvisa åt
Holger Schjödts oroliga ödens gåtor.
Och jag går till min vän och säger
honom detta. Och äfven jag lofvar
att inom några veckor ha sagt hvad
jag kan och bör säga om Holger
Schjödt, äfven om detta skall blifva
något helt annat och något helt nytt
än hvad jag från början sagt; ty en
människas öden kunna blifva helt
annorlunda än de från början blifvit
bestämda till — så visst som allting
flyter, växlar och förändrar form.––––-
Och jag skref och skref — mtd
Holger Schjödts påtvingade sällskap
och utan det — omhvärfd af hans
bitande sarkasmer och illvilliga blickar;
skref och skref.
Och redan efter den första veckan
blifva dessa blickar mildare och
försonligare, ord och frågor mindre
pockande och mera dröjande stilla; han
uppträder utan hufvudbonad när han
kommer in och plågar mig ej mera
med den dåliga osunda tobaksröken.
Och under den kommande veckan
ser jag allt mera sällan till honom —
ser honom ibland ej på många dagar,
och efter den dagen då jag lägger
sista hand vid hans ödes lyckliga
fullbordan, efter den dagen upphöra hans
besök fullständigt och han har
försvunnit för alltid.
Men i allt det olyckliga som
Holger Schjödt — och det med rätta —
lagt mig till last ur sitt förflutna lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
