Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Holger Schjödt. En underlig historia af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garettobak, som jag i de dagarne fått
från en vän i Smyma, och som jag
visserligen fått betala mina dryga
tull-pängar för. — Han stoppade ännu en
gång sin pipa, denna gång med den
doftande, asiatiska tobaken, betraktade
under flera minuter mitt ansikte med
en strängt forskande, misstrogen blick,
gjorde ett föraktligt kast med hufvudet,
så att tofsen på duskehuen hoppade,
vände mig ryggen och gick.
Jag gick med det hoppet att
Holger Schjödt — sedan jag något så när
lyckats lugna honom i afseende på litet
af hvarje — skulle resa åter till sin
hemortsstad och se tiden och den nya
berättelsen an; jag bedrog mig— han
stannade.
Holger Schjödt blef efter denna afton
en efterhängsen och ovälkommen gäst,
som infann sig på alla möjliga och
omöjliga tider, rökte min fina asiatiska
cigarett-tobak och lade upp benen på
alla möbler, som stodo inom räckhåll
för hans ovanligt långa
fortkomstledamöter, kritiserade med hånfull
öfver-lägsenhet allt hvad jag skref och var
med ett ord så påflugen, efterhängsen
och otreflig som någon gärna kan vara.
Det fanns ingen stund på dagen, då
jag var säker för honom, ja, han kunde
komma redan tidigt på morgonen innan
jag ännu stigit upp — hosta, håna —
och fylla mitt rum med en kväljande
vedervärdig sur rök, — den asiatiska
tobaken hade han så småningom rökt
upp — ända till de sista smulorna. —
Han drog i sanning växel på allt, och
inte minst på mitt tålamod, som han
frestade oerhördt.
Hvem kan förvåna sig öfver att jag
begrät min första bok och Holger
Schjödts olycksaliga öde däri–––––
nej, det kan sannerligen ej förvåna
någon, jag fick i sanning djupt ångra,
att jag inlåtit mig på att skildra en
sådan som han var; och jag var så
insnärjd och fångad af den karaktär
jag en gång tecknat i honom, att det
— trots de allvarligaste försök — var
mig omöjligt att komma in i en annan
föreställning. Och hur skulle det bli
med mitt löfte till honom — jag
för-tviflade, ty jag såg mig ur stånd att
skapa något nytt af honom.
Och jag kände mig djupt olycklig.
Hvad skulle jag också någonsin med
detta olycksaliga författeri, hvarför hade
jag inte långt bättre ägnat mig åt hvad
annat som helst, arkeologi—stjärntyderi,
taskspeleri, ja — hvarför hade jag
inte öfvervunnit mina nerver och min
svindelrädsla och rent ut af gifvit mig
på luftsegleri hellre än att på detta
vis lida tusende marter på diktens
Cal-varieberg.
Ja, hvarför!?
Och jag tänkte — är det på detta
vis allt hopp om framtida framgång
skall utsläckas i mitt bröst.
Och jag önskade Holger Schjödt till
jordens medelpunkt och mig själf lika
utblottad på > evner» som han.
Dagarne kommo och gingo; Holger
Schjödt kom och gick — odrägligare,
efterhängsnare — mera påflugen —
mera elak och bitande än någonsin,
insvepande mig och sig själf i moln
af dålig tobaksrök och i oväder af
sarkasmer och spetsfundigheter om mina
litterära förseelser och om min pennas
snigelartade gång.
Och jag tyckte att jag ej såg slut
på mitt elände.
Då kom en kväll en af mina
vänner — en ung författare upp till mig.
För ovanlighetens skull befann jag mig
vid det tillfallet ensam.
— Nå, hvad står på, sade han, då
han fick syn på mitt förgrämda och
förpinta ansikte.
— A — det är den där Holger
Schjödt!
— Holger Schjödt? Hvad är det
för en?
Och jag berättade allt hvad jag visste
om Holger Schjödt medan jag skyggt
sneglade på boken, som han lämnat
kvar hos mig, rekommendationsbrefvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
