Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på botten af förtviflans djupaste
afgrund, lyftades han till den omedelbara
närheten af lyckans svindlande höjd.
Och han visste sig utan ansträngning
skola nå själfva spetsen om ett par
korta månader, det var sällheten. Och
den tillfredsställelse han kände ökades
betydligt af medvetandet, att hans egen
klokhet placerat honom på en så
fördelaktig plats. Löjnant Angelo såg
öfverlägset nedlåtande på människorna
kring sig, de stackars beklagansvärda
medmänniskorna, som alltid gjorde
lif-vet så inveckladt och dystert.
Han tände en cigarrett, drog ett
bloss och blåste ut röken genom
näs-borrame. Då han såg sig omkring,
märkte han, att han befann sig under
Monte Pincios skuggande trädkronor.
Framför musikestraden dåsade några
turister på en bänk och löjtnant Angelo
upptäckte bland dem en förtjusande
ung dam, hvars smakfulla dräkt
sär-skildt gjorde intryck på hans för dylikt
mottagliga sinne. Han dref några hvarf
fram och tillbaka förbi dem och i sin
öfversvallande glädje företog han sig
att kokettera för henne. Hon gaf snart
akt därpå, log mot honom och han log
igen, visande sina jämna, blåhvita
tänder. En stund aflyrade han ett helt
fyrverkeri förälskade blickar mot samma
mål, men främlingarne aflägsnade sig
snart, ty denna öppenhjärtigt italienska
kurtis med smäktande ögonkast och
elegiska attityder besvärade antagligen
deras trista sinnen. Löjtnant Angelo
höjde medömkande på axlame, när de
gingo. Hvad dessa utländingar voro
enfaldiga i sina stela begrepp och sin
torftiga uppfattning af ett lif, som
enkom gifvits dem för att njuta på ett
behagfullt sätt. Men för egen del var
han fortfarande lika nöjd och dref
vidare bortåt Trinita de’ Monti, eftersom
marken sluttade åt det hållet.
Luften var mättad af balsamiska
ångor, solen log ett uppmuntrande
jättelöje mot honom, vinden spelade
smekande genom trädens löfverk och
bu-skames grenar och rosorna ofvanför
muren kring klosterträdgården bredvid
Franska akademien vaggade på sina
veka stjälkar. Löjtnant Angelo
betraktade alla kvinnor han mötte, det var
nu en gång hans vana, och blicken
ur hans ögon tände motsvarande
känslor i deras, och allesammans ägde de
Virgilias stolta hållning och sköna
ansikte. Han förstod med ens, att lifvet
var en munter glädjefest, och han blef
varm om hjärtat och lätt till sinnes,
ty allt i himmel och på jord susadé,
log och nickade ett eggande, löftesrikt:
— A rivederci!
(SLUT.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
