Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du nej, sade hon beskyddande.
Deras kyssar blefvo hetare och
famntagen eldigare. De berusade sig af sina
framtidsdrömmar och vandrade hand
i hand genom gyllene salar i
praktfulla luftslott. Och i sin naiva egoism
kunde de aldrig föreställa sig, att de
tillfogade några andra en oförrätt, när
de om och om igen svuro hvarandra
evig trohet.
En nyckel rasslade i låset och
prasslet från kläder, som togos af och
hängdes upp på sina krokar, hördes
från tamburen. Strax efteråt trädde
signora Pradini in.
— Nåål sade hon frågande och
mönstrade de båda unga.
— Gif oss din välsignelse, mamma 1
bad Virgilia skalkaktigt. — Vi ha
kommit öfverens om att skiljas.
En jättesuck höjde signorans
insjunkna bröst, när hon med tårar i
ögonen och höjda händer skred fram
mot dem.
Fem minuter senare lämnade löjtnant
Angelo huset för att aldrig mer
beträda dess tröskel. Och då han
nedkommen på gatan såg upp mot den
lilla balkongen, mötte honom Virgilias
strålande ögon och ett innehållsrikt:
a rivederla! nådde hans öron, medan
samtidigt en blodröd ros föll framför hans
fötter. Han tog upp blomman, kysste
den och ropade tillbaka sitt glada: a
ri-vederci 1 Och därefter hälsade han
vörd-nadsfuilt på Signora Pradini, hvars
rörda blickar följde honom, och han tyckte
sig ännu höra hennes beundrande: hvad
ni äro kloka, barn 1 sedan de berättat,
hur de tänkt sig sin framtid. Och
efteråt hade hon tillagt: tänk bara om
er Romeo och hans Giulia haft
hälften så mycket förstånd.
Samma leende, som då krusat
löjtnant Angelos läppar, spelade äfven nu
kring dem. Med spänstiga steg och
stram hållning gick han utför gatan och
den blodröda rosen hvilade vid hans
hjärta.
— Romeo och Giulia, tänkte han
under gåendet — deras historia var en
barnsaga, eller ett enstaka fall, som
aldrig upprepats. En tillfällig
nedslagenhet hade lagt de båda namnen på hans
tunga och han hade gjort en
jämförelse, som haltade bedröfligt. Han var
när som hälst villig att medgifva det.
Enda likheten var ju, att han älskade
sin Virgilia lika högt som ... nej
mycket högre än den där Romeo, som i
sin blinda häftighet krånglade med gift
och mordvapen. Inte var hans
uppförande något bevis på verklig kärlek,
medan däremot löjtnant Angelos
uppfattning alltigenom var sund och
praktisk. — Det är den sanna kärleken,
mumlade han — att älska så högt, att
man...
Nej men hvad tjänade det till att
grubbla på den saken längre. Sitt
solljusa fäderneslands äkta son var han
högeligen nöjd med utgången. En
förändring hade visserligen inträdt, men
den var afgjordt till det bättre, ty han
tilläts fortfarande älska och skulle
alltjämt blifva älskad. I stort sedt — och*
löjtnant Angelo ville gärna se allting
i stort — hade han vunnit, de tretton
åren voro minskade med mer än tolf,
och han litade obetingadt på sin
Virgilia, han vågade helt enkelt ej annat,
då skulle han återigen nödgas plåga
sig med stygga tankar och dumma
farhågor. Och dessutom skulle han själf
blifva rik och slippa ifrån alla
små-bekymmer, hvilka bundo honom vid
jorden och hindrade hvarje rörelse.
Och när han funderat litet till blef
han alldeles öfvertygad, att lifvet icke
alls var så sammansatt och obegripligt,
som vissa s. k. tänkare ville göra det?
Hinder och motigheter funnos väl
stundom, men en mild försyn, som sällan
önskade sina många skyddslingar något
ondt, ordnade allt med lätt hand. Blott
människorna ej voro så bångstyriga
och hetsiga blef slutet för det mesta
godt, det kunde han intyga.
Och var väl någon annan lämpligare
att göra det? Efter att hafva befunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
