Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Anjans snöhäst. Af Walter E. Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lik en bunke pinnar och stickor, som
höjde sig upp ur vattnet.
Ilkolati gick in efter mjärdarne och
synade dem. Där de voro söndriga
bättrade han på med röda videkvistar,
på hvilka gråludna knoppar hängde
som droppar af ett mjukt regn.
»I morgon», mumlade han, »i
morgon».
Och morgonen kom, och oron var
allt större i skogen. Men himmelen
var grå och hög och det började blåsa
kallt från myrdragen i norr, så att det
sjöng genom skogen öfver åsarne. Fram
på dagen föll snö, tung och våt. På
natten blef det kallt...
Men endast några få dagar efter
denna sista pröfning hade älfven
rensat.
Isstyckena bågnade och brusto,
vattnet blef lerigt och tjockt och svällde,
svängde isstyckena rundt, porlade upp
mellan dem, malde dem till sörja och
snö, sopade ut dem i forsen, som
klappade dem, vred ur dem och blötte
dem igen. Rullade dem som tunnor
och tomfat än på stäfverna än öfver
bottnarne, och då stod skummet högt
i högan sky. På två dar var den ren
som genom ett trollslag, på två dar
rann snön ner i dikena från trädor
och åkerfält. Solen kom på och
gräset satte till att växa och buskarne
sprucko ut.
Sä blef det brådt med att ställa
åkrarne i ordning och Ilkolati fick fullt
upp med arbete bakom plogen. Det
kom liksom nytt lif i honom, ryggen
raknade och stegen blefvo lifligare och
blicken mera blank. Jorden kallade
på honom. Jorden, nyss upptinad,
jorden, ångande i väntan på säden,
befruktandet, grodden. Jorden,
världen! Mellan skogen och sjön.
En man kom ut ur stugan nere vid
älfven, följde en gångstig utefter
leg-dorna och gick utefter dikeskanten
fram mot det åkerstycke, där Ilkolati
gick och plöjde, där stannade han.
Ilkolatis röda tröja och den lilla tege1
bruna hästen stretade utför backen i
samma energiska linie. När de kommo
ner rätade de upp sig och vände, det
kullstjälpta plogjärnet blänkte, kommo
säfligt uppför backen, körde fram till
den sist upplöjda fåran, där Ilkolati
satte plogbillen fast i marken och höll
in hästen.
Mannen kom fram till honom med
någonting allvarligt i ansiktet, som inte
bådade någonting godt. Hans mun
öppnade och slöt sig som om han velat
säga någonting men ej kunnat finna
ljud. Han slog ned ögonen som om
han varit rädd för att visa Ilkolatis
spörjande blick hvad som rörde sig
inom hans hjärna.
»Nå?» kom det från Ilkolati. Han
stod orörlig som en bildstod, men
det syntes på hans ögon att hjärtat
dunkade.
»Det är nog öfver nu, Ilkolati»,
svarade mannen långsamt. »Han borde
nog gå in».
»Hur... hur gick det då»?
framstötte den tilltalade.
»Det . . . blef en pojke» 1 svarade
mannen. »Jag skall ta plogen ett tag,
så får han gå in»!
Och Ilkolati såg honom gå fram till
plogen och steg åt sidan. Och plogen
satte sig i gång utför backen med ett
doft fräsande mot den sandbundna
myllan. Långsamt lades torfven upp
i ett rakt, blåbrunt snöre. Hästen med
kroppstyngden på frambenen, mannen
böjd öfver plogen. Nu döko de ner
i en sänkning af backen, så att han
blott såg det öfversta af hålstens hals
och öron och mannens hufvud och
krökta rygg. Då vände Ilkolati sig
om, sparkade torfven rätt vid hufvudet
af den sista fåran och följde samma
stig som den andre kommit. Ner mot
älfven som gick hög och bred, blank
och svart med små blygråa streck och
hvirtlar. Luften var ljum och fylld
med ångor, skogen stod tung och svart,
1 melen var genomskinligt klar
h Anjans snöhäst blänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
