Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Anjans snöhäst. Af Walter E. Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heta askan, då han inte kunde g& ut
på fångst med snaror och giller. Denna
långa vinter med den ena snöstormen
efter den andra brusande ner från
fjällen öfver skogen och dalen som en
tjock tät duk. Men också med dagar,
då björkarne skimrat i rimfrost och
norrsken under en hög, frostkall himmel.
Han hade inte talat mycket under den
vintern, mest gått och tänkt och vändt
sina tankar för sig själf. Men nu
stundade det till vår, då .. .
Nu stundade det till solig vår med
oro i skogen och klar dagg, som dröp
från de tinade kvistame. Det blef
ljumt af fuktiga ångor, som stego upp
ur skogsgläntarna med dofter af ljung
och kråkbärsris och ene. Tallbarren
glänste med ljusare grönska, men
granskogen svartnade allt mer. Tro inte
april väder, sade den. I dag sol, i
morgon snö. Och älfven, som du så
otåligt spejar ut öfver kväll och morgon,
morgon och kväll och midt på dagen
skall ännu länge ligga under is. I dag
tö, i morgon snö, där har du
granskogens visdom!
Men llkonen gick ändå omkring och
trodde på våren. »I dag ska du få
se, att älfven rensar», sade han sig,
»i går drog en flock vildgäss uppöfver
och i dag hörde jag ju lommens kakori
öfver höjden».
Men älfven rensade %inte. Då han
på kvällen gick ut i backen och såg
ut öfver den, sade han: »Men i
morgon blir det, i morgon».
Natten kom och med den kom det
köld. Vakame drogo ihog sig som
pupillen i ett kattöga. Då morgonen
kom, började det snöa i fint fall med
små, långsamt fallande flingor öfver en
tung, grå skog som om det varit höst.
Så gick det vecka efter vecka ocb
det led mot slutet af maj. Ett djupt
missmod grep Ilkolati och han började
gräma sig.
Hvad var det för mening i detta,
hvad var det för mening i Guds vilja
att dag för dag uppskjuta solarbetet?
Var det någon mening i att efter hela
den långa vintern hålla jord och vatten
bundna af is och gräset tufvigt af snö?
Förr om vårarne var det alltid barmark
vid den tiden och furuskogen speglade
sina toppar i älfven, som längst bort
var svart, men blef blågrå om nättema
in mot land. Var det någon mening
i det, ja då . .. Guds straffdom. Men
den hade han kännt öfver sig hela den
långa vintera . . .
Men en dag remnade skyarne och
smältvattnet risslade ned från höjderna.
Det blef sång i skogen, och orrtupparaa
kuttrade ut sin lidelse från topparae,
så starkt att den närmade sig smärta.
Midt på älfven blef en lång svart fåra,
där ett par svärtor slogo sig ned och
med sina hvita bröst blänkte som ett
par snödroppar på vattnet.
Ilkolati stod och såg på huru de
jämt voro i följe. Sakta simmade de
efter hvarandra öfver det svarta vattnet,
hvarandra med långa silfverstrimmor
efter dem som kölvatten. Blef honan
efter ropade hanen, på ett
egendomligt, klagande sätt, och genast ökade
hon farten och lade sig stilla, tätt
intill den andres sida. Och så drogo
de långsamt fram och åter öfver
vattnet som om de väntat på någon.
»I morgon rensar han», sade Ilkolati.
»Det är ljumt i luften».
Men älfven rensade inte och i tre
hela dagar satt Ilkolati i backen
utanför stugan och väntade och väntade .. .
Isen blef blågrå, sen fläckvis hvit
af snö och fläckvis svart af blankt
vatten i mjuk vattring. Den hvitnade
då vattnet gick igenom och gjorde den
porös, på de svagaste fläckarne var
den svart och tung. Vakame vidgade
sig igen, rännan midt i spjälkade fram
sig uppåt och nedåt, landfästet
remnade och sträckte en bred, svart arm
mot midtelrännans midja. Där stod
den gula fjolårsvassen och blygdes öfver
sitt utseende. Den var äfklippt och
krossad af isen och vintersnön, mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
