Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jar bli kraftlös. Den fattige står, när den
personliga d. v. s. fysiska kraften sviker honom,
fullkomligt ensam och värnlös. Han kan
icke ersätta sitt fysiska kraftkapital med
hvad som kan ersätta detta för den af ödet
gynnade, när denne blir orkeslös, pängar,
samhällsställning, eller beskydd. Och det
är detta näringsbekymrets spöke,
orkeslöshetens hjälplöshet, som framkallar en viss
sida af allmogenaturens psykologi. Det är
därför den fattige är närig. Ty han är det.
Icke en tum viker Geijerstam från sin
gamla syn på allmogemannen. Han har
sett honom på nära håll i hvardagens släp
och slit — han vet, hvad han vet. Detta
är lifsproblemet för honom; att samla detta
kapital, som kan pensionera honom, när
han själf blir orkeslös. Att bli
hemmansägare det är höjden af lycka. I den sista
berättelsen Moster se vi mästerligt
fram-ställdt denna sega strid för att utvidga
gården och bli allt mer och mer välbärgad.
Fostersonen ändrar de gamlas metoder,
och de gamle se med skygg förvåning, att
nu är det skutskepperi, som skall lägga
slantar till jordbruket, och så underordna
de sig. De äro afsatta.
Hvilken intressant parallel vore det ej
att mot denna försynta’ bondlifsskildring,
där nöden i allmänhet uppfattas som en
mörk och tvingande naturlag, sätta den
danska arbetarromanen af Joh. Skjoldborg,
Gyldholm (Hugo Geber), där
bondlifs-skildringen får formen af en anklagelse
mot jorddrottama till förmån för de stackars
torpama. Förhållandena i Danmark ställa
sig, tack vare historiska förhållanden i ett
af den danska feodalismen ännu
ogyn-sammare läge för den arbetande
jord-bruksklassen än hos oss. Här
förekomma ju hvarken stenlagdt golf eller
fönster högt upp emot taket, som
genomsläppa en fangelsecellsdager i
torparbo-städerna, men författarens reflexioner och
målningar äga en nästan mefistofelisk
skarpsinnighet, när det gäller att blotta
den tysta herremoral, som ligger
öfver-klassen i blodet som en hemlig af
förfäderna inplantad arfsynd, ett junkerdöme,
som vi »bättre folk» ha något af
allesammans. Måtte vi svenskar visa något
af vår nations omtalade »hetsigheter», så
att boken blir — hvad den blifvit i
Danmark — lifligt diskuterad här också, ej
blott på »Folkets hus» utan bland vår så
kallade fina publik. Den har tillräckligt
många tankeämnen för att skaffa oss en
sömnlös natt, som vi icke behöfva sörja
öfver.
Det är, som om vår jullitteratur ville
bjuda oss ett helt panorama af social filosofi,
gående från torpame ända upp till kungen
själf. I Laurids Bruuns roman, Kronan
(Wahlström & Widstrand), har den danske
författaren i Johan den sjuttonde tecknat
en maktens martyr. Boken är präktigt
skrifven, om den också till sin idé blott
är en fortsättning och utvidgning af
Björnsons idé i hans »Kongen».
Marionettmänniskan med från början djupt kända
personliga ansatser att vilja reformera
är den höghetstyp af härskare, Bruun
tecknat. Han får fram bilden af den
lamslagna härskaren ännu fullständigare än
Bjötnson, han är en lekboll midt i ett nät
af intriger. Han glömmer icke, att
personlighetens egen svaghet bär en del af
skulden. Men skickligheten, hvarmed nätet
spännes af konstförfama händer, den tidiga
dressyren i invanda former ger den
kungliga fången mycket större svårighet att
bryta osjälfständighetens bojor än en
vanlig människa. Så blir han då sina tjänares
tjänare eller, som man med en travestering
af den gamla påfvetiteln kunde kalla det,
djäfvulens och världens tjänares tjänare.
Fastän kung och med alla sina maktmedel
är han kringskuren kung af sociala
sedvanor, han är sämre än den fattige med
sina få motståndsmedel och blott
personliga resurser. Boken förtjänar att läsas för
att se, huru melankolin, ensamhetskänslan
griper denna svaga karaktär, som icke
förstår att rifva sönder det nät, som spinnes
kring honom af »de osynliga händerna»,
han blir likasom den ringaste af sina i
byråkratismens rutin snärjda undersåtar en
kopieringsmaskin af andras känslor, han
har förmän han också, han blir en
efter-sägare, en af dessa påtåmänniskor, rädda
personligheter, som knådas och formas af
omgifningen, därför att han ej vågar att
taga martyrskapet af ensamhetskänslan på
sig, ha den »genialiska misstänksamheten».
»H varje själ är kungaboren», säger bokens
filosof, alltså: det är en läxa för alla den
vill lära.
Och i samma ögonblick jag griper efter
nästa bok, slår det mig, att just denna
sanning får sin bekräftelse på det mest
öfverraskande sätt. Här är det också en
kung som talar, fläskkungen från Chicago
John Graham, åtminstone om vi få tro
författaren, George Horace Lorimer (Hugo
Geber). Boken kommer från Amerika, lär
vara öfversatt från ett exemplar af
originalets hundra tusende och heter med titelns
hela breda utförlighet återgifven : Bref till
min son, ndgra rdd af en köpman, som själf
arbetat sig upp i världen, och dessa bref
ge alltså en rikemansson i nya världen
hans andliga träning. Det är en
genomgående klar och kall nykterhetspredikan
råd för att göra pengar, behandla män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
