Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HALTE EROS
29
Fastern, en bred gumma, på hvilken
man snarare kände sig frästad att
applicera ordet käring, sken af belåtenhet.
Hon hade en rad prima löständer och
några glädtigt krusade, ännu mörka
lockar kring pannan. Hon var af ett
gemytligt temperament och när hon
var uppspelt, fråssade hon i fula ord.
Sonen, notarien, som med sitt röda
bockskägg liknade en from djäfvul,
trakterade också damerna med historier,
en liten smula svinaktiga historier.
En nygift ingeniörsfru vred sig af
blygsel.
Grosshandlare Andersson kom fram
till j Henry Thessleff med sitt
konjaksglas.
»Skål, min bror», sade han litet
ostadigt. »Du förstår inte hvad det
vill säga att heta Andersson! Du har
det bra, du har ett namn, adel är
det visst också. Tusan? Du har det
bra du, men se, den som heter
Andersson, hvart kommer han här i
världen ? I»
»Byt namn för fan», svarade Henry
otåligt.
Men den andre fortsatte envist.
1 ett hörn satt en kapten som ansåg
sig förbigången till majorsgraden och
talade med bitterhet om
befordringsvä-sendet. I ett annat hörn hade den
nygifte ingeniören, en dvärgartad figur,
fått tag i sin unga fru. Han läspade
smeksamt emot henne och såg på henne
med oblygt förälskade ögon, som
besvärade henne. Hon var en ljus
människa med dockansikte och ansåg ej
mannens uppträdande vara fint.
»Mer än allt annat sträfva
människorna efter att anses fina», tänkte
Henry.
Han plågades af omgifningen. Han
sökte med blicken sin hustru och med
ens gjorde det honom ondt om henne
att hon skulle höra dit, ondt om henne
också emedan han tänkt så ovilligt på
henne förut, och det nu föreföll honom
att hon vore där utan hans skydd.
Han hade känt sig som en fullkom-
ligt främmande herre i salongen, och
nu mindes han plötsligt henne, som
kommit dit med honom och jämte
honom skulle vända åter till deras
gemensamma hem. Han hade
öfvergif-vit henne, och kanske hade hon kännt
det.
Han längtade efter henne — icke
sådan hon var utan sådan han ännu
ibland vaket kunde drömma om henne,
hans vackra, ljufva flicka, som tyst och
förtroendefullt följde honom.
Han kunde icke se henne genast
och medan hans blick sökte, mötte
den åter fröken Rut Schiirers. Hon
stod nu helt nära intill honom och han
såg att hon var mindre än han trott.
Hon var ljus och blek. Hennes
kläd-ning var i empire-shitt och gaf henne
nästan raka linier. Han tyckte nu
också, att hon var vackrare än nyss
och han fick genast tillbaka det
enerverande begäret att tilltala henne.
Hon såg rätt på honom och halflog.
»Hon ser ut som en sfinx», tänkte
han, ehuru uttrycket misshagade honom
såsom gammalt och banaliseradt.
I det samma vände hon sig om och
gick ut ur rummet. När hon kom
förbi en spegel, såg han ett ögonblick
hennes ansikte i den, och beslutsamt
följde han henne.
Rummet bredvid salongen var ett
litet kabinett med en grön ampel i
taket och en massa vyalbum på ett
bord. I en länstol hade professor
Momma slagit sig ned. Han var
ensam.
Henry sade:
»Här var skönt. Det var så varmt
därinne!
Nu märkte han att Rut Schiirer icke
egentligen log. Det var hennes
mungipor som voro dragna uppåt och
förlänade henne ett egendomligt uttryck
af gåta. Han återfann detsamma i
ögonen som voro ovanligt ljusa och
dock föreföllo djupa. »La Gioconda»,
tänkte han, men det fanns dock ingen
likhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
