Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Giosué Carducci. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
VARI A
gång gjorde han uppror mot alltför
strama tyglar. Hans brinnande
kunskapsbegär och stora flit, förskaffade
honom dock snart lärarnes
bevågenhet.
Och en god kamrat var han äfven —
om han blef tagen på det rätta sättet;
i så fall hjälpte han med skrifningar
och latinplugg, men togo de honom
icke på det rätta sättet, d. v. s. om
de pockade på hans hjälp,
betänkte han sig icke på att raskt stryka
eld på en svafvelsticka och därmed
sveda af luggen på sin plågoande.
Hvad som mest i världen kunde
göra honom lycklig, var gåfvan af någon
bok. Hans kärlek till böcker
öfver-gick allt annat. En dag kom han hem
som den lycklige ägaren till Foscolos
dikter. Det första han gjorde var att
taga reda på modern, och visande
henne boken, nödgade han henne att falla
på knä och kyssa densamma!
Vid knappa tjugo års ålder var han
färdig att promoveras till doktor i
filosofi och literatur. Detta skedde vid
universitetet i Pisa, och berättar han i
bref till en vän därom följande: »Min
afhandling, som jag själf skulle läsa
upp, var öfver ämnet Trubadur
och riddarepoesi, och hade jag
mera framgång än jag någonsin vågat
hoppas. Mitt auditorium bestod af
stora berömdheter i toga och mindre
dito i frack, och mitt föredrag räckte
en hel timme i stället för den
föreskrif-na halfva, och jag väckte visst en
större förvåning med mina många
citatio-ner ur minnet. Dock fick jag icke
sluta föredraget helt, då praeses,
efter det en god timme var förliden,
reste sig upp med orden: Herr doktor,
till min stora ledsnad ser jag mig
nödgad att påminna eder om att tiden är
utlupen redan för en half timme sedan.
Som svar tog jag ett skutt från
katedern ned i salen, och väckte visst nu
lika mycken förvåning med min
färdighet i att hoppa, som nyss i att tala.
Gratulationerna, omfamningar, kys-
sarna på kindbenen som sedan följde,
kan jag inte ens beskrifva.»
Omedelbart efter sin promotion
erhöll han plats som lärare vid ett
gymnasium i närheten af Florenz, men där
stannade han endast en kort tid, då
man så när ställt till rättegång mot
honom, därför att det upptäcktes att han
var ateist. Under denna tid inträffade
den sorgliga händelsen, att den ett år
äldre brodern till Carducci helt
plötsligt begick själfmord. Denna händelse
berör han något i sin dikt öfver sin lille
son Dante, hvilken dog i späd ålder.
Den döde brodern hette äfven Dante.
Funere Mersit Acerbo.
O du, som slumrar i Toskanas land
där under kullen vid vår faders sida,
säg, hörde du en barnastämma kvida
helt nyss, o broder, ofvan grafvens rand?
Min lille son det är, hvars späda hand
på porten klappar: äfven han vill skrida
ur detta lif, där du fick bittert lida;
er två ett stort och dyrkadt namn förband.
Och dock! Han gladt på blomsterängen
lekte,
och fagra syner blott hans öga smekte,
när skuggan honom bar i dyster famn
till eder kalla kust. I mörkrets länder
välkomne honom du: han blicken vänder
mot solen, ropande sin moders namn.
Fadern öfverlefde icke ens ett år
sonen, som i sin bästa ungdom gått
bort, och var nu modern, samt en
yngre bror, uteslutande hänvisade till
den unge Giosués hjälp.
Nödgad att lämna gymnasiet kom
han till Florenz och fick där
anställning hos förläggaren Borbira, att
skrif-va företal till nya editioner af Italiens
klassiska författare. Och på dessa
företal nedlades en sådan möda, blefvo
de sådana stilistiska konstverk, att de
för det unga Italien blifvit ett
oupp-hinneligt mönster för historisk kritik.
Under följande år af sin lefnad har
han skrifvit en mängd litteraturhisto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
