Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Äktenskap och fiskmåsar. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTENSKAP OCH FISKMÅSAR
87
Och i dag hade de ej ens haft den
där målarinnan fröken Isaksson med
sig! . . . Det var i alla fall spännande
detta, det var strid, det var lif! . . .
Det var f—n ändå, hvad vännen hade
stora chancer i ett dylikt parti på tre
man hand! Han grälade aldrig, han
slappnade inte, han tröttade sällan,
han syntes endast vid rätta tillfället.
Men var inte mannens strid med
hustrun nästan intressantare,
betydelsefullare, eftersom han hade allting emot
sig? . . . Om de hade varit långt ute
i dag? . . . Han blef iskall . . . Nå,
om det blef en krach, så kunde hon
ju inte falla för en värdigare än
Bell-ner! . . . Denne Kynoff hade rätt:
kvinnan kämpade med ett nästan
löjligt, men fullt naturligt behof att
omedelbart kasta sig i armarna på en
annan man, när hon ansåg sig
försummad, bedragen, medan däremot
mannen i samma situation gärna gick till
öfverdrift åt andra hållet och blef
ha-tare och misskännare af motsatta könet!
Han förvånade sig öfver sitt lugn att
kunna stå och resonnera så kyligt i
detta ögonblick. Han böjde sig ned
och bröt en chrysanthemum och satte
i knapphålet, så gick han långsamt
snedt genom skogen åt sjön till . . .
Han tvärstannade under träden ett
stycke från skogsbrynet. Det var deras
röster ute på vägen, hennes klingande
alt med sin lätta sordin, hans bas
med sin varma, mörka timbre!
»Du håller ju inte heller på trohet
i kärleken», hörde han henne säga.
Hans kinder brände till, de sade alltså
du numera, förr användes endast
förnamnen ! Nå, det var ju onekligen en
smula ovigt. Han visste dock, att
Lilli inte kunde riktigt med att säga
du till andra än mannen. Åh, han
kunde se, hur hon hade rodnat, när
Bellner sagt åt henne, att de borde
säga du!
»Jo Lilli, om jag finge den enda
jag alltid älskat och åtrått, så skulle
nog äfven jag kunna lefva i
äktenskap, » svarade Bellner med litet
darrande röst.
Det blef tyst, så sade hon:
»Ja, så säga ni män alltid, då ni
äro förälskade, men när ni väl . . .»
Ljudet af deras steg förtog resten,
de voro redan ett stycke förbi.
Telling stod iskall, med kinderna
skälfvande af sinnesrörelse. Hjärtat
kändes som en tung sten i bröstet.
Alltså bra nära ändå, närmare än han
innerst anat! . . . Det var hög tid!
Misskände Kynoff, jag skall praktisera
dina råd, jag vill inte göda dina hatade
måsar! . . .
Lilli och Bellner superade vid
lampljus, stämningen var het och spänd,
deras röster vibrerade af osäkerhet, när
de glesa replikerna föllo. Endast lilla
Julia, Tellings treåriga barn, höll
målron vid makt med sitt joller.
Plötsligt hördes det slå i grinden,
spänstiga steg gingo öfver gårdsplanen,
någon kom in i förstugan och stannade
ett ögonblick. Så öppnades dörren
till matrummet, Arnold Telling trädde
in, blek, men med lugna ögon under
den lysande pannan.
De två vid bordet sutto ett
ögonblick häpna. Men Julia skrek: »Pappa!
Pappa!»
»Är du här?» sade Lilli.
»Blott min vålnad,» log Telling,
som njöt af de andras bryderi. Så
gick han fram och hälsade på hustrun,
skakade hand med vännen och sade
i speladt mörk ton:
»Nå, har ni det klart nu?»
»Hvad menar du?» svarade Bellner
osäkert.
Telling skrattade lätt. Så sade han
vårdslöst, men med en underton af
allvar:
»Jag menar naturligtvis porträttet,
det skulle ju bli färdigt i veckan! Jag
längtade efter att få se det, så jag
kunde inte vänta till lördag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
