Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Hund eller katt? Af Björnulf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUND ELLER KATT
Q 7
Min hund Vixen, som inom
paren-thes sagdt är precis lika gammal som
Devil och lustigt nog alltid har varit
dennes tillgifna vän och lekkamrat,
är trogen, lydig, vaksam, intelligent
etc. — alltså i besittning af de
traditionella hunddygderna och således ej
»jäfvig» som representant. — Nåväl,
en trefligare följeslagare på mina
promenader i skog och på berg låter sig
knappast tänka: alltid lika frisk, lika
intresserad af hvad hon ser och hör,
lika meddelsam angående sina intryck
och känslor — lika responsiv till min
minsta vink; och »hier liegt der
Hund begraben»: Nyckeln till den
varma plats, hunden vunnit i våra
fåfänga hjärtan, få vi nog söka just
här i dens förmåga att helt och hållet
uppgifva sin själfständighet, således
bibringande oss den ljufva känslan
af att vara herrar, af att herska. Vi
ha som regel svårt att erkänna, att
äfven vänskapen till ett djur bör hvila
på ömsesidig aktning samt respekt för
det individuella.
Men helt annorlunda än med
hunden förhåller det sig med katten —
»the cat that walked by himself», som
Kipling karaktäriserat den i en
fantasirik liten »stiliserad» skiss. Genom
årtusenden har den sällskapat med
människan utan att dock någonsin ha
blifvit hennes slaf; ty hvem har väl
»ägt» en katt? Hvem kan på allvar
vilja påstå: »säger jag åt min katt
»gå», så går han, och »kom», så
kommer han?» Nej, den har nog något
gemensamt med vinden därvidlag.
Fransmannen M. Fée har bland
andra utmärkta beskrifningar af djur
äfven lämnat en träffande karaktäristik
af vår lilla husgåta; han skrifver
således: — »Katten vill aldrig göra
af-kall på sin frihet. Den vill hvarken
vara vår ¾jänare såsom hästen eller
vår vän såsom hunden. Den
samtycker i att lefva som vår gäst, tager
emot hemmet vi erbjuda och födan vi
gifva — ja, den går äfven så långt,
att den begär våra smekningar, men
nyckfullt och endast när den är i
humör att taga emot dem».
Men trots sin reserverade hållning
— eller måhända just på grund
h ä r a f — har katten ifrån urtid som
intet annat djur spelat in i människors
själslif, än som gud, än som ond ande
— alltid, nästan ända fram till våra
dagar, som något öfvernaturligt*); i
kattstudie af steinlen.
synnerhet gäller detta den svarta
katten, och helst »när alla klockor
klämtat tolf». (Läs t. ex. Edgar A. Poes
»The black cat» så där fram på
kvällsidan, när du sitter ensam, och
märkvärdigt vore, om ej din fantasi komme
något i rörelse). Och oförklarligt
förefaller mig ingalunda allt detta,
under det jag försöker locka fram något
af den beslöjade, växlingsrika
släkthistoriens hemlighet ur de två, gul-
* En bildad kvinna, som vistats i mitt
hem, var utsatt för hysteriska anfall vid
blotta synen af en katt, och många
liknande »kvarlefvor> kunde påpekas.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
