Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Hund eller katt? Af Björnulf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
VARIA
gröna, outgrundliga ögon, som lugnt
forskande och majestätiskt beskåda
mig från hörnet af mitt skrifbord.
De-vil har nämligen infunnit sig för en
stund sedan och tyckes vara i en
synnerligen filosofisk stämning,
möjligen framkallad af min egen
utfordrande hållning. Men hvad kunskap,
han tagit i arf om sfinxen, om det
gamla Egyptens esoteriska visdom,
om Valpurgisnattens mysterier, om
sitt släktes blodiga martyrium genom
Att han ej är ovetande om hur blått
en lång, vidskeplig och fanatisk
medelålder — det är hans hemlighet,
och han har af sfinxen lärt att tiga.
Att han ej är ovetande om hur blott
blodet är, som rullar i hans ådror,
tycks framgå af den själfsäkerhet och
plastiska ro, som präglar hela hans
uppträdande. Han vet kanhända mer
än man tror om sådana höga anor som
t. ex. Frejas två små älsklingar,
gnistrande svarta som han själf, hvilka
drogo hennes gyllene char, eller om
Jötunheims mystiska företeelse, som
trotsade själfva Thors ansträngningar.
Emellertid behöfver han ej gå tillbaka
till myterna för att finna ursäkt för sin
familjestolthet, ty historien har
skrinlagt en hel rad af hans celebre
förfäder. Tänk blott på Bouhaki, som, prydd
med präktiga guldöronringar, satt i
imponerande majestät vid Kung Hånas
fötter — eller på Muezza, »hvars sömn
Muhamed själf ej vågade störa» —
eller Chateaubriands famösa Micetto!
Det är egentligen denne författaren
»dissekerat»med följande resultat: »Jag
uppskattar hos katten det oberoende
och nästan otacksamma lynne, som
hindrar den från att fästa sig vid
någon, — den nonchalance, hvarmed
den beger sig från salongen till
takåsen. När man smeker den, sträcker
den på sig och skjuter rygg till svar:
men detta beror på en känsla af
kroppsligt välbehag och ej, såsom hos
hunden, på en fånig tillfredsställelse
i att älska och vara trogen mot en
herre, som gifver spark till tack.
Katten lefver ensam, behöfver ej
sällskap, lyder endast när den behagar,
hycklar sömn, för att den desto
tydligare må kunna se, och klöser allt
hvad den kan klösa».
Att Sainte-Beuve hade en katt, som
ad libitum fick ströfva ikring på hans
rikhaltiga och för alla andra varelser
förbjudna skrifbord, torde vara
tämligen kändt. Och Champfleury, som
skrifvit så sympatiskt om missarne,
måste väl också ha — trott sig »äga»
en sådan. — Äfven den store
Mon-taigne tycks ha varit »fången»,
hvil-ket framgår af följande filosofiska
betraktelse : »När jag leker med min katt,
hur vet jag då, om han ej drifver
gyckel med mig? Vi underhålla
hvarandra med ömsesidiga upptåg,
men om jag bestämmer min tid, när
jag vill börja eller sluta, bestämmer
han också sin.»
Naturligtvis har katten öfverallt haft
sina vänner och förespråkare, men i
synnerhet har den lilla independenten
tilltalat det galliska lynnet — en
omständighet, som väl mången vill
förklara genom dettas förkärlek för det
graciösa pch det icke allt för stabila.
Hur det än må vara härmed, är den
franska litteraturen mycket rik på
kattspår — om man så får säga — och så
godt som i hvarje fall vittna dessa om
personliga förbindelser. Hvem utaf
Théophile Qautiers många läsare
minns således ej med förtjusning
Svarta och Hvita Dynastierna, hvars i
olika riktningar begåfvade
representanter med de välklingande namnen
förlänade så mycken omväxling åt lifvet
kring hans kamin? Och så väl Loti
som Baudelaire hafva ju varmt
försvarat den hälft föraktade, hälft
fruktade lilla varelsen.
Men äfven bortom Kanalen i
hundens och hästens sedan gammalt
er-öfrade land har den diskreta missenej
sällan uppnått ställningar af hög
värdighet och stort förtroende. Således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
