Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Teater-Revy, af H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
VÅRIA
främste skådespelare var’ naturligtvis
utmärkt i sin roll som fanjunkare
Volkhardt. Uppfattning, spel och
maskering samstämde till god
helhetsverkan — behärskning, små medel,
riktig karaktäristisk i rätta
momentet och följaktligen ett resultat som
tog. Endast i slutscenen forcerades
stämman onödigt.
Unge herr Hillberg hade hvad som
termineras en god afton. Mer än
detta för resten, när man minnes en
del låter eller ovanor som herr H.
haft svårt att aflägga — här så godt
som alldeles bortarbetade. Som
sergeant Helbig de Wahliserade han
något i första akten, men de två följande
visade honom i synnerligt fördelaktig
dager, och gör att man i nästa
betydande roll med intresse skall söka
spåra den utveckling som ånyo lofvats.
Hr Fröberg i älskarrollen redde sig
bra — mer kan knappast fordras af en
löjtnantskaraktär, sådan författaren
här velat teckna den. Jag vet för min
del ej hur en dylik roll skulle bättre
anläggas, en och annan poäng borde
åtskilligt kraftigare understrukits i
utförandet, men en heroisk älskare, som
samtidigt skall vara vacker, ädel, feg,
och svaghjärtad öfversittare, måtte ej
vara roligt att spela.
Fröken A. Torseli var som Klärchen
Volkhardt mer än vanligt sympatisk,
och det vill ju ej säga så litet.
Småanmärkningar om hållning och
gång måste falla för det varmhjärtade
och okonstlade spel hon ådagalade,
och som gjorde rollen till en mer
gripande figur än hr Beyerleins penna
ensamt annars förmått. Visserligen är
kärlekshistorien vackert tecknad, men
tillika så enkelt inlagd att det fordras
verklig konst af framställarinnan för
att förläna episoden det starka intryck
som här gjorde sig gällande.
Slutligen må nämnas herr Johansons
kvinnohatande hästälskare, en verkligt
god och effektfull ulantyp, med lukt
af stall och rrvin af ridspö — hr O.
Byström som löjtnant von Höwenoch I
herr Klintbergs mycket goda Thöny-1
teckning af Rittmeister Graf Zehden- I
burg.
Karl Hedbergs regie utmärkt.
»Det» norska skådespelarsällskapet,
d. v. s. ett litet sällskap norska aktörer
och aktriser började på Vasateatern en
tre dagars-sejour med uppförandet af
Geografi och Kärlek. Hr Dore Lavik,
hvars namn af någon anledning var
tryckt med fetstil på programmet,
mäktade ej på långt när fylla
Thvge-sens präktiga roll, men han gjorde
förmodligen sitt bästa. Det har ju
blif-vit till tradition i Norge att
professor Thygesens mask skall vara anlagd
efter Björnson och äfven hr Lavik j
hade följt kopian i en maskering,
som för resten var slarfvigt och illa
gjord. Därtill kom ett hemskt
stirrande med ögonen och ett
själfmed-vetet poserande mot rampen, hvartil!
nog fetstilen på programmet mer än
rollens karaktär var skulden.
Däremot spelades hans fru
måttfullt och nyanseradt af fru Maggie
Buttedahl. Hon bröt för öfrigt
-icke blott i dialekten — af mot det
öfriga sällskapet med ett spelsätt som
just genom nyanseringen kom
åskådaren att tänka på dansk mer än norsk
framställning. Norskt realistisk var
återigen fröken Worm-MÜller i
tjänsteflickans skepelse, en mycket rolig
och drastisk återgifning — mer
omedelbart komisk än själfva
Nationalteaterns förra året i samma roll. Den
lilla chargeringen gjorde ej heller
något i den förut farsförvanskade tredje
akten. Hr Billes karikerade
Momm-senmask och torra komik gjorde sig
bra i Turmans professorsgestalt och
fröken Hammer var någorlunda rolig
som tant Malla. Men öfriga tre
fram-ställare gör man bäst i att ej alls
nämna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
