Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Teater-Revy, af H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENEN
123
Enda uppförandet af Hans Aanruds
satyrkomedi Storken fick ej
anmälaren bevista på grund af samma aftons
premiär af Melenit.
Melenit var Dramatiska teaterns
första svenska original för året. Det var
enligt affischen ett »drama i tre
akter», i verkligheten verkade det som
någons »pinos historia i sex akter».
Det var förskräckligt. Man behöfver
ej redogöra för innehållet, ty där
fanns litet af hvarje från ett dussin
skådespel; ej tala om språket, ty det
bestod af ändlösa repliker och hittills
oanade Jongörer; samt ej tänka på
karaktärsteckningarna, ty de
existerade ej. Hvem Max Ritter än må vara,
är det att hoppas att han ej behöfver
för bröd vidare skrifva för scenen.
De spelande gjorde, på ett undantag
när, hvad förmodligen göras kunde.
Fröken Borgström var hårdhjärtad och
vacker, och sade sina meningar
hård-hjärtadt vackert. Hr Arehn hade en
lustig semitisk operasångarmask,
fröken Anländer var naturligtvis en rolig
gumma, fru Bosse skymtade
melankoliskt i bakgrunden, hr Hanson var
hennes älskare o. s. v. Undantaget var
teaterns nyssblifne ledare, som kom
premiärpubliken att undra hvad för
sorts djur egentligen en författare är.
Han hade visserligen så godt som
intet att säga — sade han något någon
gång var det en platthet — men hr
Fredriksons författarmask liknade en
mumie i peruk. — Angående pjäsens
namn, som för ett vant öra varslade
om hvad komma skulle, vet jag ej
hvarför det var Melinit. Det kunde
lika gärna ha varit dynamit, marmorit
eller antracit — ja, skrefve jag på
norska skulle jag föreslå ett än bättre
rimmande.
Något bättre till sin fördel visade
sig teaterns repertoar i det nya pro-
gram som den 15 d:s gick af stapeln.
Förpjäsen, Médocs vinhandel,
stämplas afväpnande af sin författare,
Tri-stan Bernard, som en bagatell i en
akt. Den är en bagatell, men fyndig
och fransk, en utmärkt hors d’ouevre.
Telefonens trådar knyta intrigens och
lösas ledigt och otvunget af Henri—
Personne och Berthe—A. Janson.
Aftonens supé blef emellertid
något för tungt tillgodosedd genom
Arf-tagaren, tre rätter af Pierre Soulaine.
Af ett gammalt uppslag har författaren
dess värre också åstadkommit en
gammalmodig pjäs, hvars här och där
förekommande kryddor mera smaka
kanel och på sin höjd ingefära, än den
alltid gärna emottagna tillsatsen af
peppar och salt. Därtill kommer att
handlingen genomskådas vid
omeletten, salladen löser den, och desserten
— om man med ett så lätt namn får
beteckna supéns tredje
sauerkrat-tunga akt — är en onödig longör.
Men å andra sidan var
utförandet alltigenom godt: herr
Bergström och fröken Åhlander med
gammal rutin hela aftonen utmärkt på
sina platser, fru Bosse och herr
Hanson i efter omständigheterna
passande roller och öfriga medspelande
äfven till bon avantage. Fröken
Zan-derholm, för recensenten en ny
bekantskap, gaf en fickroll på en gång
duktigt och diskret.
Uppsättningen, här, liksom i
förpjäsen utan att erbjuda något
öfver-raskande, var likväl mer vårdad än vi
på sista tiden blifvit på andra scener
bortskämda med. Det är ett ogement
nöje, att ej behöfva igenkänna hvarje
möbel, hvarje obligatoriskt porträtt
eller måladt bokband, som förekommer,
från närmast föregående pjäs.
Östermalmsteatern slutligen har
gif-vit Djurtämjerskan och Jorden rundt
på 80 dagar. Om det förra stycket
är ej mer att säga än att möjligen me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
