Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Doktor Becks och professor Fjeders system. Af Edgar Allan Poe. Försvenskning af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
VÄRJA
sade en liten fetlagd herre till
höger om mig, »som inbillade sig, att
han var en tekanna. Och är det inte
något speciellt märkligt för resten, hur
ofta just det infallet får insteg i de
svagsintas hjärnor! Det finns
knappast ett dårhus i Frankrike, som
inte har en mänsklig tekanna att
komma med. Vår var emellertid en
tekanna af britanniametall och i högsta
grad noga med att för hvar morgon
polera sig med krita och sämskskinn.»
»Och så hade vi ju», utlät sig en
lång herre, som satt alldeles midt
emot, »för icke längesedan en
person här, som fått i sitt hufvud, att
han var en åsna — något som,
allegoriskt taladt, ni torde säga att han
hade fullkomligt rätt i. Han var en
besvärlig patient, och vi hade mycket
att göra med att hålla honom inom
skrankorna. En tid ville han inte äta
annat än tistlar, men från den saken
kurerade vi honom snart genom att
hålla fast vid, att han aldrig
skulle få någonting annat. Och så hade
han den vanan att jämt och samt slå
bakut med hälarna... se så här...»
»Monsieur de Kock, jag vore
tacksam om ni toge er i akt en smula»,
afbröt en gammal dam, som hade sin
plats bredvid den talande. »Var god
och behåll era fötter för er själf! Ni
fördärfvar min brokad ... Skall det
vara nödvändigt, jag ber, att till den
grad praktiskt illustrera sina
yttranden. Vår vän här kan säkerligen
förstå er ändå. På min ära, ni är en lika
stor åsna, som den där stackars
mannen inbillade sig vara! Ni bär er
högst naturtroget åt, så sannt jag
lefver ...»
»Mille pardons! Ma’mselle!»
genmälde den sålunda tilltalade
Monsieur de Kock, »jag ber tusen gånger
om förlåtelse. Det var inte min
mening att förolämpa er. Ma’mselle
La-place — Monsieur de Kock tar sig
friheten att dricka med er.»
Och Monsieur de Kock bugade
djupt, kysste på hand med mycken
ceremoni och skålade med Ma’mselle
Laplace.
»Tillåt mig, mon ami,» sade nu
Monsieur Maillard, i det han vände
sig till mig, »tillåt mig att bjuda er
en bit af den här kalfven à la St.
Menehoult — ni kommer säkert att
finna den särdeles fin.»
Just i detsamma hade tre
handfasta uppassare lyckats att i godt
förvar på bordet afbörda sig ett enormt
fat, som tycktes mig bära i sitt sköte
hvarken något mer eller mindre än
»monstrum, horrendum, i
n-forme, ingens, cui lumen
ademptum.» Ett närmare
skärskådande öfvertygade mig emellertid om,
att det endast var en liten kalf, stekt
hel och placerad på knä med ett äpple
i munnen, alldeles efter det engelska
sättet att anrätta hare.
»Nej, jag tackar», svarade jag, »för
att säga sanningen är jag icke
sär-skildt svag för kalf à la St. — hur
var det nu igen ? ... vi harmoniera
inte absolut med hvarandra. Men jag
byter om tallrik ändå och försöker
med en smula kanin.»
Det fanns nämligen flera småfatpå
bordet, efter utseendet att döma
bjudande på vanlig hederlig fransk
kanin, en mycket delikat anrättning, som
jag kan rekommendera.
»Pierre», ropade min värd, »byt om
herrns tallrik och servera honom en
bit kanin a u - c h a t ! »
»Kanin ... hur... hur sa’ ni ?...»
»Kanin a u - c h a t.»
»Hm, jag tackar så mycket... men
vid närmare betänkande låter jag
kanske bli. Jag skall ta mig litet skinka
i stället.»
Man kan aldrig veta hvad man äter
hos dessa provinsbor, tänkte jag för
mig själf. Jag ville visst inte ha
något af deras kanin au-chat —och
för den sakens skull, ingenting af
deras katt på kanin heller.
»Och dessutom», började en spök-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
