Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Doktor Becks och professor Fjeders system. Af Edgar Allan Poe. Försvenskning af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKTOR BECKS OCH PROFESSOR FJEDERS SYSTEM 159
liknande personage vid bordets nedre
ände, i det han tog upp samtalets tråd,
där den blifvit sliten itu, »dessutom
hade vi en gång i tiden bland andra
underliga kurrar en patient, som
ytterst envist vidhöll, att han var en
Cor-dova-ost samt gick omkring med knif
i handen och bad sina vänner smaka
på en liten skifva af mellanstycket
på hans lår.»
»Han var en stor tok utan tvifvel»,
inföll någon, »men kan ändå inte
jämföras med en viss person, som vi alla
känna med undantag af den
främmande herrn här. Jag menar mannen,
som trodde sig vara en
champagnebutelj och städse gaf sig till känna
med en smäll och ett fräsande — på
det här viset...»
Vid dessa ord körde talaren —
ganska hårdhändt efter hvad jag kunde
finna — sin högra tumme mot
ven-stra kinden och drog sedan bort den
igen med ett ljud, som liknade
smällandet af en kork, hvarpå han medelst
en skicklig rörelse af tungan mot
tänderna åstadkom ett högljudt fräsande
och frustande, hvilket varade i flera
minuter och imiterade, huru
champagne bornerar. Detta sätt att skicka
sig var icke mycket angenämt för
Monsieur Maillard, det såg jag tydligt,
men denne herre sade ingenting, och
konversationen öppnades på nytt af
en liten mycket mager karl i stor
peruk.
»Ja, så var det ju också en
dumbom», sade han, »som förväxlade sig
själf med en groda, hvilket djur han
för öfrigt liknade i icke ringa grad.
Jag önskar ni hade sett honom,
monsieur», — här vände sig talaren till
mig — »det skulle ha gjort er godt i
själen att se, hur naturligt han
agerade. Om den mannen icke var
en groda, så kan jag endast påpeka,
att det är skada han inte var det. Hans
kväkande ... så här.. koax.. koax..
var den finfinaste tonskapelse i
världen — noten b; och när han lade sina
armbågar på bordet så här... efter
att ha druckit ett glas vin eller två...
och spärrade upp munnen så här...
och rullade ögonen som så... och
med ytterlig hastighet blinkade med
dem... se så här — ja då, monsieur,
det kan jag taga på min ed, skulle ni
stått där förlorad i beundran öfver
karlens geni.»
»Jag tviflar inte på det», sade jag.
»Och så», började någon annan,
»hade vi ju Petit Gaillard, som trodde, att
han var en pris snus och var så
hjärtligt bedröfvad öfver, att han inte
kunde ta sig själf mellan tummen och
pekfingret!»
»Nå, än Jules Desoulières sedan, som
då var ett säreget subjekt och hvars
galenskap bestod i den fixa idén, att
han var en pumpa! Han förföljde
köksmästaren med böner att bli
använd till pastejer — något som
besagde herre indigneradt vägrade att
göra. Men för egen del är jag då visst
inte öfvertygad om, att icke en
pastej på pumpa; à la Desoulières skulle
varit en högst förträfflig föda».
»Ni förvånar mig verkligen!» utbrast
jag och såg undrande på Monsieur
Maillard.
»Ha-ha-ha!» skrattade denne
gentleman», he-he-he–––-hi-hi-ho —
— uh-uh... alldeles utmärkt! Ni får
inte bli förvånad, m o n a m i, vår vän
här är ett kvickhufvud, en lustigkurre,
och man får inte precis ta honom på
orden, ser ni».
»Men», sade ännu en annan i
sällskapet, »vi få inte heller glömma
Bouffon le Orand — också en märklig
personlighet i sitt slag. Han blef
tokig af kärlek och inbillade sig, att
han hade två hufvuden. Det ena af
dem påstod han vara Ciceros, och
det andra ansåg han för ett slags
komposition — Demosthenes från
öfver-delen af pannan till munnen och Lord
Brougham från munnen till hakan.
Det är inte omöjligt att han hade orätt,
men han skulle nog ha lyckats öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
