Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Doktor Becks och professor Fjeders system. Af Edgar Allan Poe. Försvenskning af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
VARI A
tyga er om motsatsen, ty han var en
man med stor vältalighet. Han hyste
fullkomlig passion för att hålla tal
och kunde icke låta bli att ståta med
den saken. Så t. ex. brukade han
springa upp på middagsbordet så
här... och... och...»
I detta ögonblick lade en person,
som satt bredvid den talande, handen
på hans skuldra och hviskade ett par
ord i hans öra, hvarvid han
heltbråd-störtadt upphörde att tala och sjönk
tillbaka i sin stol.
»Och så», sade vännen, som hviskat,
»så hade vi ju Boullard — snurran.
Jag kallar honom snurran, därför att
han var behäftad med den löjliga,
ehuru icke alldeles oresonliga idén,
att han blifvit förvandlad till en snurra.
Jo, ni skulle ha kiknat af skratt, om ni
fått se honom, när han var i farten.
Han kunde snurra rundt på ena hälen
i timtal___så... så...»
Nu var det vännen han nyss afbrutit
genom sin hviskning, som gjorde
honom precis samma tjänst tillbaka...
»Men», ropade en gammal dam med
gäll diskant, »er Monsieur Boullard
var då en galning och i bästa fall en
mycket enfaldig galning, ty tillåt mig
fråga: hvem har nånsin hört talas om
en mänsklig snurra? Saken är ju
orimlig. Nej, då var Madame Joyeuse
förnuftigare, som ni nog vet. Hon
hade en fix idé, men den var i alla
fall påvärkad af sunda förståndet och
ägde förmåga att roa alla, som hade
äran af hennes bekantskap. Efter
moget öfvervägande fann hon, att till
följd af någon olycklig tillfällighet
hade hon förvandlats till en
tuppkyckling, men såsom sådan skickade
hon sig efter anständighetens
fordringar. Hon flaxade med vingarna
med oerhörd effekt... så... så...
så... och hvad hennes galande
beträffar, så var det förtjusande!
Kuke-liku... kukeliku... kukeli...
ku-keli.. ku... u... u ..
»Madame Joyeuse, jag vore er tack-
sam, om ni täcktes iakttaga skick och
sed,» afbröt vår värd, högeligen
förbittrad. »Endera uppför ni er som
en fin dam egnar och anstår, eller
också går ni från bordet med
detsamma — var god och välj!»
Den gamla kvinnan (som jag efter
den beskrifning hon nyss gifvit pa
Madame Joyeuse, var mycket
förvånad att höra tilltalas, som om hon varit
Madame Joyeuse själf) rodnade upp
till ögonbrynen och föreföll ytterligt
skamsen öfver tillrättavisningen. Hon
hängde hufvudet och gaf inte
enstaf-velse till svar. Men en annan och
yngre dam tog upp temat på nytt.
Det var min vackra flicka från det
lilla förmaket!
»Åh, Madame Joyeuse var en toka»,
utropade hon, »men i Eugénie
Sal-safettes funderingar låg det allt bra
mycket sundt omdöme ändå, när allt
kommer omkring. Det var en ganska
vacker och pinsamt finkänslig ung
dam, som ansåg det vanliga sättet att
anbringa klädesplaggen för opassande
samt bara begärde att alltid få klä
sig så, att hon kom utanpå i stället
för inuti sina kläder. Det är en sak
som går mycket lätt för sig för resten,
man har bara att göra så... och sen
så .. och så .. och så .. och ...»
»M o n D i e u ! Ma’mselle
Salsa-fette!» ropade ett dussin röster på en
gång. »Hvad tar ni er till! — För
all del, låt bli! — Nog, nog! — Vi se
mycket väl hur det görs! — Men
så sluta då!»... och flera personer
hade redan sprungit upp från sina
platser i afsikt att hindra Ma’mselle
Salsafette från att ställa sig i
järn-bredd med den mediceiska Venus, då
situationens tvång lika verksamt som
oförmodadt löstes af en serie höga
rop eller rättare skrän, som tycktes
komma från någon punkt af
byggnadens hufvudparti.
Mina nerver blefvo för visso mycket
illa åtgångna af dessa skrän — men
hvad mina bordsgrannar angick, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
