Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Haploteuthis Ferox. Af H. G. Wells. Öfversättning af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
V ARIA
voro, påstår Fison, åtminstone sju à
åtta till antalet: på tjugo meters
af-stånd därifrån, i det stigande
tidvattnets bränningar höjde sig två
andra ur hafver.
De vidunderliga kropparna lågo
utsträckta på klipporna, och deras ögon
sågo på honom med ondskefull
lystnad. Men Fison tyckes icke blifvit
skrämd och fick icke klart för sig att
han var utsatt för någon som helst
fara. Kanske får man tillskrifva hans
förtroendefulla lugn den tunga
trögheten i deras hållning. Men han
intogs af afsky och upprördes i häftig
ilska mot dessa kreatur, som närde sig
med människokött. Han tänkte sig
att de händelsevis hade påträffat liket
af en drunknad. Han började ropa
högt i tanke att drifva dem på
flykten, men då han såg att de ej rörde
sig ur fläcken, grep han ett stort,
run-dadt klippstycke och kastade det emot
dem.
Långsamt upprullande sina tentakler
begynte vidundren nu flytta sig
närmare honom, krälande först mot
hvar-andra liksom till öfverläggning och
vändande sig det ena till det andra
med ett sakta surrande ljud som
spinnande kattor.
I samma ögonblick blef det
uppenbart för Fison att han var i fara. Han
uppgaf gälla skrik, kastade sina skor
och i språng tog han till flykten.
Efter ett tjugutal steg vände han sig för
öfvertyga sig om långsamheten i
dessa varelsers rörelseförmåga, men
till sin skräck varsnade han nu att
den närmastes tentakler redan nådde
klipputsprånget, på hvilket han befann
sig.
På nytt utstötte han rop, icke längre
af hot, utan af fasa och han sprang
med långa hopp, hasande sig ner i
klyftorna och klifvande uppför
branterna, som skilde honom från
stranden. De stora rödaktiga
strandklipporna tycktes honom plötsligt oändligt
aflägsna och i stark förminskning såg
han två arbetare, som syntes honom
såsom varelser från en annan värld,
sysselsatta med att reparera
trappstegen ner till hafver, föga anande den
kapplöpning för lifvet som ägde rum
ofvanför dem.
Ett ögonblick kunde Fison höra
vidundrens plaskande framfart genom
vattenpussarna på knappt ett dussin
fots afstånd bakom honom, och redan
en gång halkade han och var nära att
falla.
De förföljde honom ända till foten
af strandklipporna och afstodo icke
från jakten, förrän han hade uppnått
de båda arbetarna nere vid
stentrappstegen.
De tre männen kastade stenar mot
dem, sprungo hastigt upp till höjden
af hafsstranden och längs
gångstigarna mot Sidmouth att söka hjälp och
med en båt begifva sig ut för att
rycka det oskärade liket från de
af-skyvärda djuren.
Som om han denna dag ännu ej
hade varit i tillräcklig stor fara steg
Fison i båten för art noga utpeka
platsen för sitt äfventyr.
Man var för ebbens skull tvungen
att göra en betydlig omväg för art
uppnå stället, och när de ändtligen
voro i jämnhöjd med trapporna, som
uppstego mot klippstranden, hade
kadavret försvunnit. Floden steg nu och
försatte det ena hörnet af den
slem-miga klippan efter det andra under
vatten, och de fyra männen i båten
— de båda arbetarna, matrosen och
Fison förflyttade nu sin
uppmärksamhet från företeelserna vid kusten till
vattendjupet under farkostens köl.
Till en början sågo de endast föga
af betydenhet, ett tjockt snår af den
grönbruna algen Laminaria och en fisk,
försvinnande som ert streck. De
voro upplagda för äfventyr och gåfvo
uttryck åt sin besvikning. Men i ett
nu upptäckte de ett af odjuren,
simmande mot öppna hafvet med en
egendomlig rullande rörelse, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
