Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1904 - Hoppets torn. Af Antonio Battara. Öfvers. för Varia från italienskan af Karin Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOPPETS TORN
219
värnets sten. Hon väntade på sin
make, som aldrig vände åter...
Slutligen, en sen septemberafton, då
luften stod full af dunsterna från våta
och multnande blad, skönjde man vid
yttersta synranden någonting som
rörde sig. Det liknade ett slingrande
tåg, och då och då blänkte det till af
brynjor och sköldar, när de sneda
solstrålarna träffade dem.
Lisaura ropade sin tärna.
— Rosalinda!
— Madonna!
— Det är Qianotto — det är
Gianot-to — mitt hjärta säger mig det!
Hastigt lopp hon utför torntrappan
och gaf befallning att man skulle
ringa i stora klockan och att alla
borgens invånare skulle församlas.
Vindbryggan fälldes, och hon skyndade sin
make till mötes med sinnet uppfylldt af
fröjd.
Ryttarskaran närmade sig långsamt.
Och hjälmbuskarna vajade icke gladt
för vinden såsom den dagen, då
korsriddarna ryckte ut, fanornas dukar
hängde slappa, de ädla
stridshingstarna vrenskades och frustade ej, sorgset
och dystert gled tåget fram i den
tätnande skymningen... Hvarför tego de
segerglada, eggande trumpeterna ? ..
Hvarför höllo ryttarna fanan sänkt
mot jorden ? .. Hvarför isades med
ens blodet i furstinnans ådror?..
När endast vid pass hundra steg
skilde ryttarskaran från borgen, sökte
den vackra Lisaura urskilja sin
makes drag bland alla dessa solbrynta,
väderbitna ansikten. Då öppnade sig
plötsligt leden, och hon varsnade en
bår, höljd af ett stort, svart täckelse.
Hon störtade fram, gripen af
namnlös skräck, och ingen förmådde hålla
henne tillbaka, sådana krafter gaf
henne förtviflan. Hon kastade tillbaka
en flik af täckelset och såg...
Men de härdade stridsmannen,
som dragit ut mot okända öden i de
otrognes nejder utan att fälla en tår,
när de skildes från hustru och barn,
de kände nu sina ögon och kinder
fuktas vid åsynen af den milda
furstinnans smärta.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
