Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1904 - Hoppets torn. Af Antonio Battara. Öfvers. för Varia från italienskan af Karin Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
VARIA
Bittra sorger och förödmjukelser
hade tryckt en stingande törnekrona
kring min panna, och en dag klättrade
jag mödosamt uppför den vittrande,
branta trappan i Hoppets torn, där
Lisaura lefvat och dött.
Århundradena hade jämnat den
stolta borgen med jorden och utsläckt
Montavurs lysande ätt. Äfven landet
hade ändrat utseende och namn. Blott
tornet hade öfverlefvat murarnas och
människornas undergång och reste sig
liksom en väldig jätte, hvars hjässa
höjer sig ofvan molnen och med
välbehag uppfångar de röda solstrålarna.
Tinnarna aftecknade sig lika skarpt
som förut, ej en skottglugg hade
rem-nat, ej en sten lossnat ur sina fogar.
Iklädd sin kappa af frodig och tät
murgröna hade jätten i sekler trotsat
både himlens åska och människornas
förstörelseredskap.
Jag släpade mig långsamt uppför de
branta stentrappstegen. De tycktes
svikta och vackla under tyngden af
den ändlösa människoskara, som
mödosamt klättrade uppåt, stönande,
andlös, snafvande och snubblande,
men alltjämt åter resande sig med
insektens blinda ihärdighet och
apostelns segervissa outtröttlighet.
Omsider stod jag uppe på det högsta
krönet, hvarifrån utsikten bredde sig fri
och vid och utan gränser.
Äfven däruppe böljade ett oroligt
människohat. Där trängdes åldringar
och ynglingar, fattiga och rika,
jungfrur och matronor, skalder och
krigare, statsmän och filosofer...
— Där borta skymtar ett
dammoln ... Det måste vara hon — hon
kommer hitåt...
— Det är hon! Lyckan närmar sig!
Men den hemlighetsfulla resenären
fortsatte sin kosa och försvann åter i
fjärran, utan att bekymra sig om den
bidande, längtansfulla hopens vilda
skri af besvikenhet.
— Det var inte Lyckan! Men hon
kommer säkert —* i dag eller i
morgon ...
Ett nytt dammoln hvirflade upp
borta vid synranden.
— Där är hon! Nu kommer hon!
Men tåget drog förbi liksom förut
och svann hän, långsamt och
obevekligt.
— I morgon helt visst! mumlade
hopen, och hoppet spirade åter i
allas hjärtan.
Dagarne svunno. De blefvo till
månader och år, men Lyckan kom aldrig.
Och hopen väntade och hoppades
alltjämt. Och ingen steg ned utför
den sviktande torntrappan, om icke
för att begrafva sin sista förhoppning
i moder jordens sköte. Och därur
spirade den åter fram, i rosens
prunkande kronblad, ängens örter och
fjärilarnas färgskimrande vingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
