Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - En affärskris under »l’ancien régime». Af Carl Raab. III. Reformatorn i verksamhet. En oförutsedd utveckling. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
VÄRJA
Men regeringen var den starkare, och
snart hade allting glidit in i de förra
spåren. Myntedikten — riktade mot
realisörerna och drabbande hela
samhället — tillämpades med ett ökadt
tyranni, som rent af tycktes hota att
undertrycka allt hvad reellt mynt hette.
»Det var ett tilltag så djärft, att
tanken svindlar därvid, detta att vända
upp och ned på samhällets hela
ekonomiska tillvaro och söka, som
Saint-Simon säger, »att utrota det som varit
i bruk bland människor alltsedan
Abraham». Under andra tider skulle
man gjort uppror för långt lindrigare
missbruk, men guldtörsten och
spelbegäret hade uttömt all annan energi.
På 1719 års yra rus hade följt ett
slags bedöfning, och de sällsammaste
ting väckte knappast förvåning längre.
Man gick som i en dröm. Missnöjet
yttrade sig i oväsen men ej i
handling, och det var tillräckligt många,
som ställde sig förordningarne till
efterrättelse, för att banken kunde på
en månad taga in fyrtiofem millioner.
Men den stora menigheten gjorde ett
passivt motstånd och gömde sina
mynt. Det värsta onda, som
förorsakades af de maktegandes oförvägna
tilltag, bestod i den demoralisation de
framkallade. Angifvelserna utbredde
sig i en långt större omfattning än
under de Noailles’ räfst. Man
bevittnade med fasa, huruledes en son
an-gaf sin egen far. Det var visserligen
en inkonsekvens af regenten, men
hedrande för hans minne, att han lät
straffa denne usling, som dock intet
annat ondt gjort än följt lagens
föreskrifter. Han hedrade sig likaledes
vid ett annat tillfälle. Alltsedan
aktierna börjat falla, hade oordningarne
tilltagit på gatan Quincampoix och i
dess omgifningar; stölder, rån och
slagsmål ökades i en mångdubbel
grad. Den vidunderliga komedien, som
icke ens en Aristophanes skulle varit
i stånd att återge, slutade med en
ohygglig dram. En ung man, tillhö-
rande Nederländernas förnämsta adel,
besläktad med Frankrikes ädlaste
familjer och med regenten själf — en
grefve de Hoorn — narrade en
växelmäklare med sig in på en krog och
mördade honom för att stjäla hans
portfölj. Regenten, vanligen så lätt
att beveka till nåd, hade denna gång
kraft nog att vara rättvis, tack vare
synnerligast Law’s föreställningar, och
grefve de Hoorn dog på Qrèveplatsen.
Samma dag blef mäklarerörelsen på
gatan Quincampoix förbjuden såsom
öfverflödig numera, sedan en byrå för
detta ändamål öppnats i banken».
Det var vid samma tid, som
styrelsens kraftåtgärder på ett annat område
började utveckla sig till ett verkligt
skräcksystem, som hotade den
allmänna säkerheten. Det gällde
koloniseringen af Louisiana, hvilken icke
tagit den fart man hoppats, och som
regeringen hittade på en egendomlig
utväg att befordra. Det tycks, som
om man icke fäst något afseende vid
den moraliska halten hos de
människor, åt hvilkas idoghet och flit de
jungfruliga koloniernas framtid
anförtroddes. Mängden var hufvudsaken. Och
så stadgades det, att alla lösdrifvare,
tiggare och landsförviste, som föllo
i polisens händer, skulle transporteras
dit öfver. Skörden blef visserligen
ansenlig nog i och för sig, men
motsvarade på långt när icke behofvet.
Domstolarne fingo bemyndigande att,
så långt sig göra lät, förvandla
ådöm-da straff i deportation, men det
förslog icke heller långt, och nu
anbefalldes en verklig skallgång efter
va-gabonder och brottslingar af båda
könen. Anordningarne med desse
olycklige nybyggares transport och
underhåll på resan voro så illa vidtagna,
att de omkommo i massa genom
vårdslöshet och vanvård. Till råga på
allt var polisen mycket förfallen i fråga
om organisation och disciplin, sedan
d’Argenson icke längre hade
ledningen, och skulle tydligen själf ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
