Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Då min lille hund gick hädan. Af Maurice Maeterlinck. Översättning från franskan af K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ MIN LILLE HUND GICK HÄDAN
341
förallt viktigt att ordentligt skälla ut
hästarna, stora, högfärdiga kräk som
inte svara. Emellertid bekikar man
sneglande de personer som stiga ur.
— De äro välklädda och synas
ofantligt själfsäkra. Det är troligtvis deras
mening att sätta sig vid gudarnas
bord. Det passar bäst att skälla utan
hätskhet, med en nyans af aktning,
för att visa att man gör sin plikt,
men gör den med förstånd. Icke desto
mindre hyser man i grund och
botten vissa misstankar, och bakom
gästernas rygg och i smyg vädrar man på
luften med ihärdighet och
förståsig-påaremin för att utrannsaka dolda
af-sikter.
Men linkande steg ljuda i
närheten af köket. Denna gång är det den
fattige som kommer knogande med
sin påse: den väsentlige fienden,
arf-fienden, afkomlingen i rätt
nedstigande led af honom som strök
omkring den med benknotor belamrade
grottan och som man ögonblickligen
återser i rasens hågkomst.
Berusad af harm, med korta skall
och tänder som mångdubblas af hat
och raseri ämnar man slita i den
oförsonlige motståndarens trasor, då
kokerskan väpnad med sin kvast, denna
pigiga och simpla spira, kommer till
förrädarens undsättning och man
nödgas draga sig tillbaka till sin koja,
där man med ögonen uppfyllda af
vanmäktiga lågor morrar
fruktansvärda, men fåfänga, förbannelser, i
det man tänker för sig själf att detta
är slutet på allt och att
människosläktet förgätit begreppskillnaden mellan
rätt och orätt–––––-
Är detta allt? — Icke ännu, ty den
allra obetydligaste lefnad är
sammansatt af oräkneliga plikter, och det är
ett drygt arbete att åt sig ordna en
lycklig tillvaro på gränsen mellan två
så olikartade världar som djurens och
människans. Hur skulle vi reda oss
ur förlägenheten om vi, allt medan vi
stannade inom vår egen sfär, nödga-
des tjäna en gudomlighet, icke mera
inbillad och lik oss själfva, eftersom
den födts af våra tankar, utan en
riktigt synlig gud, allestädes närvarande,
ständigt verksam och lika öfverlägsen
vår varelse som vi själfva äro
öfver-lägsna gentemot hunden ?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
