Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - På en parisklubb. För Varia af —ts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
VÄRJA
Vi gingo emellertid in i
écartérum-met, der en tio à tolf personer nu
hunnit samlas för att börja den s. k.
förrniddaigsécartén.
Det är naturligtvis blott tvenne
spelande som hålla i korten. De öfriga
parera på vare sig den ena sidan
eller den andra. Minsta insatsen
någon får göra är fem francs, och spelet
börjar, när summorna å begge sidor
äro lika stora. Den vinnande sitter kvar
och fortsätter, och den tappande utgår
samt ersattes af den som är i tur att gå
in af dem, som antecknat sig härtill.
Spelet var till en början ej så högt
som jag tänkt mig, och de dagliga
kunderna vid denna timma, 2 à
3-tiden, vanligen sysslolösa parisiska
rentiers jämte en och annan främling,
hvilka på detta sätt döda 3 à 4
timmar före middagsmåltiden.
Fram emot 4, i^-tiden komma
däremot »les gros joueurs»
(storspelare, som spela högt) hvilka bruka
hålla bank vid »baccarat-spelet» och
under väntan härpå hålla en och annan
»chouette», d. v. s. att någon håller
ensam eller besvarar alla å andra
sidan gjorda insatser. Spelet börjar då
äfven antaga en högre och hetsigare
karaktär.
Vi hade emellertid ej stått där så
länge, förr än jag hade kommit
underfund med, att man i Stockholm
eller att svensken i allmänhet spelar
bättre kort än alla andra nationer,
äfven om fransosen anser sig själf
såsom mästare i écarté.
Då, såsom sagdt, spelet ej var högt
— man fick ju hålla blott fem francs,
om man ville — kände jag mig frestad
att deltaga däri och lät anteckna mig
såsom spelare. Min vän, fransosen,
började också att göra stora ögon,
när han fick se mig spela, utan att
taga råd af galleriet.*
*) De kringstående, som parera och som
kallas galleriet, äro berättigade att gifva
råd till spelaren, men spelaren dock
obetaget att lyssna till dem eller icke.
— Tenez! hviskade han; vous-etes
donc fort? (Se där, ni är således en
skicklig spelare?)
Svenskar i allmänhet, som äro vana
vid det svåraste af alla spel, Boston,
samt vid Vira och Whist, hafva
sålunda lättare än andra nationer att
lära sig écarté, hvilket, utan att dock
på långt när vara så svårt som de
ofvannämnda, likväl fordrar en viss
vana.
Oaktadt jag sålunda visste mig
vuxen mina resp. motspelare, kände
jag mig likVäl en smula smickrad;
och jag började verkligen få tur. Jag
vann nämligen det ena partiet efter det
andra och mina motspelare blefvo
af-slagna. Vid den sjätte, sjunde gången
å rad, som jag vunnit, hör jag en
stämma med stark engelsk brytning
yttra bakom mig:
— Moi, tenir quelque chose sur ce
monsieur! (Jag hålla något på den
herrn).
Vändande mig om, blef jag varse en
tretton kvarter lång, axelbred och
rödhårig engelsman, som lade fram
bredvid mig två sedlar hvardera på tusen
francs.
Spelet, som hittills varit tämligen
lågt, började således antaga vissa
proportioner — visserligen ej för mig,
som fortfarande blott höll mina 5
francs, men motsidan hade tappat
åtskilliga gånger och började öka sina
insatser.
Engelsmannens två rusen francs
jemte öfriga insatser blefvo emellertid
inom kort af motsidan besvarade; —
och jag vann äfven detta parti.
— Moi, dire à vous merci! (Jag...
säga åt er tack) yttrade engelsmannen,
som tog sin vinst och försvann.
Sedan jag gången därpå blifvit
af-slagen, steg jag upp och frågade min
vän fransmannen, hvad det engelska
originalet hette.
— Det känner jag verkligen ej,
genmälde han, men ryktet här gör honom
till en f. d. engelsk missionär i Ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
