Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Morella. Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af L. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
VÄRJA
Och mina tankar blefvo dystra, när jag
tänkte därpå. Kunde det också vara
annorlunda då dagligen och stundligen
detta barns tankar och inkast påminde
om en mogen kvinnas förstånd och
förmåga? Då erfarenhetens läror
uttalades från barnaläppar? Då den
brådmogna intelligensen med dess
lidelsefullhet mötte mig, då jag blickade
in i detta barns stora forskande ögon.
Jag säger, att allt detta trängde sig
på mig och förskräckte och
bedöf-vade mig. Jag tänkte på den
längesedan döda Morellas skarpa teorier
och öfverbegåfning.
Jag drog mig från den öfriga
världen tillsammans med detta väsen, som
ödet tvang mig att älska. Och i
hemmets ensamhet vakade jag
ångest-fullt öfver allt hvad som angick det
älskade barnet.
Och under årens lopp, då jag
dagligen såg hennes milda ansikte och såg
henne uppblomstra, upptäckte jag
ständigt nya likheter mellan henne
och den döda modern. Och när jag
iakttog detta leende, som jag så väl
kände, och de genomträngande
ögonen riktades mot mig, så stod hon
framför mig med samma styrka, som
Morella en gång gjort. Hennes höga
pannas linier, lockarna vid sidan, de
hvita, fina händerna, allt var ju
detsamma.
Och hon hade blifvit tjugo år
gammal, min dotter, och ännu hade jag
ej gifvit henne något namn. »Mitt
barn, min älskling, min dotter», så
lydde de namn, som buro vittne lom
en faders kärlek. Den stränga
tillbakadragenhet vi iakttogo, uteslöt ju
henne också från allt främmande
umgänge. Morellas namn hade dött med
henne i dödsögonblicket. Jag hade
aldrig talat ined dottern om hennes
mor, emedan det var mig omöjligt att
tala om Morella. Från yttervärlden
hade hon ej mottagit andra uttryck än
de som af förhållandena ej kunnat
undvikas. — Men en dag syntes det
mig som om döpelseceremonien vore
den enda förnuftiga lösningen, som
skulle denna akt lugna mina förstörda
nerver och min uppjagade
sinnestämning. Men jag kunde ej besluta mig,
ty jag tvekade angående valet af namn.
Och många namn från gamla och nya
tider, stammande från mitt eget eller
från andra land, kommo öfver mina
läppar och ännu många, många vackra
namn, som alla talade om lycka och
godhet. Hvad tvang mig då att störa
minnet af den längesedan döda ?
Hvilken dämon kom mig att uttala det
namn, hvars klang var tillräckligt för
att jaga blodet i heta strömmar upp i
mitt hufvud och kom mitt hjärta att
krympa samman? Hvilken dämon
talade ur min själs inre, när jag den
aftonen i den dystra pelargången hviskade
namnet Morella i hennes öra? Och
hvilken ande, änmerdämoniskän en
dämon, var det, som vid ljudet af detta
namn kom min dotters drag att
förvridas och öfverdrog hennes kinder med
en dödlig blekhet, kom henne att först
vända blicken mot himmelen och
sedan knäböja på familjegrafvens svarta
stenhäll och stamma: »Här är jag!»
Hårdt, tydligt, fruktansvärdt tydligt
klingade dessa få ord i mitt öra, och
ristade sig in i min hjärna som
skrif-na med eldskrift. Jag hade ej mera
något medvetande om tid och rum,
mitt ödes stjärna lyste allt svagare,
och hela jorden tycktes öde och dyster.
Obestämda skuggor gledo förbi mitt
öga, bland dem tyckte jag mig
urskilja en — Morella. Vinden, som
susade, hviskade hennes namn i mitt
öra, hafsvågorna som stilla slogo mot
stranden mumlade blott ett ord —
Morella.
Men hon dog och med egna händer
kastade jag jord på hennes graf. Och
jag skrattade, skrattade länge och
högt och bittert, då det ej fanns något
spår mer af den första i den grift, i
hvilken jag nedsänkte den andra —
Morella.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
