Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Morella. Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af L. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORELLA
423
skönaste och mest tilldragande.
Denna identitet, hvilken betecknades som
personlig, består, om jag ej misstar
mig, enligt Locke i ett med förnuft
begåfvadt väsens öfverensstämmelse
med sig själf. Och eftersom vi med
ett förnuftigt väsen mena en
människa, och eftersom det gifves ett
medvetande, som åtföljer hvarje tanke, är
detta det som verkar, att vi själfva i
detsamma skilja oss från andra
tänkande varelser, hvilket förlänar oss
vår personliga individualitet.
Nu var emellertid tidpunkten
kommen, då det mystiska i min hustrus
väsen likt en förtrollning började
öf-verväldiga mig. Länge kunde jag
ej fördraga trycket af hennes bleka
fingrar eller den djupa, veka klangen
i hennes musikaliska röst eller
glansen från hennes vackra, melankoliska
ögon. Och allt detta märkte hon,
men vredgades ej; hon tycktes vara
väl medveten om min svaghet eller
mitt vansinne och kallade sig blott
skrattande för Fatum. Det var som
om hon gissat en orsak till min så
småningom minskade
uppmärksamhet. Men hon antydde det ej med ett
enda ord för mig. Hon kände, att
hon skulle bli mor, och hon blef för
hvarje dag svagare. På hennes panna
svällde de blå ådrorna, och en sjuklig
rodnad var ständigt på hennes kinder.
Ofta gaf jag vika för medlidandets
känsla, men ögonblicket efter, när en
blick ur hennes kloka ögon träffade
mig, krympte min själ samman och
en svindel grep mig, så som den
gri-pes, hvilken skådar ned i den
bottenlösa afgrunden.
Skall jag tillstå, att jag i sådana
ögonblick nästan längtade efter
Mo-rellas död? Jag gjorde det; dock
länge, oändligt länge ännu klängde
sig den svaga själen fast vid det
jordiska skalet, så länge till dess
slutligen mina pinade nerver blefvo herre
öfver viljan och jag blef ursinnig, med
djäfvulskt sinne förbannade dagarna
och timmarna, hvilka likt hennes
späda lif blott långsamt närmade sig sitt
slut, förlängande sig som skuggorna
i aftonskymningen. En höstafton
kallades jag till hennes sjukläger. En
dyster dimma låg utbredd öfver
jorden, vattnet hade en varm men mörk
färg och de olikfärgade höstlöfven
togo sig i aftonglansen ut som
regnbågar.
Jag närmade mig hennes bädd och
kysste henne på pannan.
— Jag dör nu, hviskade hon, och
dock skall jag ännu lefva.
— Moirella!
— Den dag, då du kunde älska
mig, kom aldrig och dock — det som
du afskytt i lifvet skall du lära dig
värdera i döden.
— Morella!
— Jag upprepar det för dig, det
är snart slut nu. Inom mig bär jag
panten på den lilla kärlek, som du
en gång hyst för mig. När jag ej
mera är till, då först skall detta barn
lefva. Ditt barn och mitt. — Men
dina dagar skola nedtyngas af sorg,
dina lyckostunder äro för alltid borta,
ty glädjen famnar man blott en gång i
lifvet. Du bär likt museimännen i
Mekka din svepduk redan här på jorden.
— Morella! ropade jag, Morella!
säg mig, hur vet du? — Men hon
tryckte endast lätt sitt hufvud mot
kudden, en svag darrning genomilade
hennes kropp, hon somnade stilla och
jag hörde henne aldrig mera tala.
Och såsom hon förutsagt började
hennes barn andas och lefva just när
hennes eget hjärta upphörde att
klappa. Och barnet, som blef en
flicka, växte upp och blef vackert och
rikt begåfvadt och var i allt en afbild
af den hädangångna. Men jag älskade
det mycket och innerligt, och jag hade
aldrig trott att jag än en gång skulle
kunna älska en människa så.
Men det kom snart moln på min
himmel. Som jag redan sagt gick
barnet hastigt framåt i andligt afseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
