Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - En hjärtesak. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
714
V ARIA
såg att vätskan var vattenklar,
ansträngde han sina ögon att i mörkret
läsa etiketten: Cacao. Drycken var
för söt och han spetsade med konjak
och drack den med guldkant.
— Under min tid i New York, sade
han långsamt, strykande skägget och
med blicken fäst på cigarrens
gul-hvita askspets, under min tid i New
York...
De lyssnade spändt och med ögonen
omedvetet riktade på askspetsen af
berättarens cigarr:
— Ah, det är länge sedan, mina
herrar, och då kände jag en ung flicka
där. Hon hette Lilitte.
Svågern ansåg sig böra inpassa
något.
— Aj, aj, du gamle jägare, sade han
och skålade.
Ynglingen i bambustolen gaf ett
plötsligt utbrott åt sina förväntningar.
Han kastade bakåt med hufvudet, slog
sig på knäna, sprattlade med benen
och gnäggade som en häst. Konsulns
juvelringar blänkte öfver det hvita
skägget.
— Hon var af fransk härkomst och
försörjde sig med, sömnad. Hon
sydde åt min hustru.
Han tömde och fyllde sitt glas.
— Sent en afton — jag aidrig
glömma det — kommer hon till
konsulatet...
Och han berättade hur deras
bekantskap utvecklats. Hur han hjälpt
henne ur en pänningförlägenhet, hur
han gifvit henne små presenter.
Stundom svek hans goda svenska och
verben fingo underliga böjningar, han
uppfann adjektiv, lade till ändelser.
Men historien skred fram, långsamt
och med en viss stilistisk korrekthet.
— Vi fingo vara mycket försiktiga,
ty min hustru var amerikanska —de
förstå ej sådant. Liilitte ville gå till
Madison Square Garden, men hon fick
nöja sig med Atlantic Garden på
Bow-ery. Ja. Och då hon ville supera
på Hoffman House tog jag henne till
Scherrys, någon gång till
Delmoni-cos —
Han förirrade sig i sina minnen och
beskref staden, kaféerna, klubbarna
och spelhusen. Svågern såg med en
viss oro att han drack för mycket.
— Bror Naumann, inflikade han,
och spökena?
Konsuln hörde ej.
— Denna kväll, fortsatte han, denna
vackra natt påminner mig om Lilitte.
Jag skulle vilja gråta ...
Men då han såg den unge mannens
häpnad slog han den långa askan af
sin cigarr och talade vidare.
— Ni vet att det är mycket varmt i
New York, sommarvärmen kan hålla
i sig in i november. Det året, då jag
kom tillbaka från Europa, var en
sådan varm indiansommar. Jag sökte
upp LMitte, gick till hennes bostad.
— Hon bodde vid en liten park,
långt upp i Haarlem, Under det att
luftbanan rasslande förde mig dit,
betraktade jag, förintad af hetta, de i
ånga insvepta låga husen, hvars
öf-versta fönsterrader vi foro förbi med
en fart och ett butter; som kommo
de smutsiga, nedrökta och trasiga
spjäljalusierna att skaka och skallra
på sina rostiga hakar. Jag kunde
se rätt in i rummen, fattiga kyffen,
där karlar och kvinnor slogos, drucko
öl och visky ur tennstop, spelade kort
eller vräkte sig oblygt i eländiga
sängar, och där barn kröpo som flugor.
Värmen och dammet var
öfverväldi-gande.
— Jag var så godt som ensam i den
långa kupéen, hvars halmflätade
säten tycktes mig utdunsta hetta, som
hade de varit kalorifierer, och hvars
oputsade taklampor voro besatta med
insekter, dödade af ljuset föregående
natt. Endast längst bort i ett hörn
satt en figur, en italienare eller
dylikt, med röd näsduk om sitt bruna
hufvud och ringar i öronen, och som
betraktade mig med vilda och
hatfulla blickar. Från avenyn, djupt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
