Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - En hjärtesak. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJÄRTESAK
713
— Höhö — det vara utmärkta
viner idag, utmärkta som alltid hos dig.
Han lyfte sitt glas och alla skålade
med värden.
Det blef på nytt tyst, endast
knäppningarna i gardinringarna hördes.
Alla rökte med halfslutna ögon, de tre
äldre herrarna cigarrer, den unge
mannen en briarpipa. Han hade sjunkit
ännu mer ned på sin stol och lagt
fötterna, beklädda med amerikanska
bull-dogsskor, på verandaräcket. Hans
korrekt bucklade panamahatt satt
ända ned på nästippen, och vid blossen
på pipan illuminerade glöden brättet
inifrån. Konsuln drack sin andra
konjak.
— Skola vi tända lampor, frågade
värden, eller kanske japanska lyktor?
Han förde handen till
ringledningens kordong, som dinglade framför
hans ansikte, men gästerna
protesterade. Solen var visserligen nere, men
denna skymning var så ljus och sval, "
den passade att röka och meditera i.
Konsuln drack en skål för den, och
liksom i distraktion fyllde han glaset
därpå för fjärde gången. En flicka kom
ut, ordnade bordet snabbt och tyst
och försvann.
Bakåtlutade i sina stolar rökte de
fyra herrarna och läppjade
frånvarande på de små glasen. Den unge
mannens pipa slocknade. Han orkade ej
tända den på nytt.
Men svågern, som var rädd att
slumra till efter maten, hvilket hans
läkare förbjudit, började gnola några
takter ur Pajazzo. Han önskade
finna ett samtalsämne, som kunde hålla
dem vakna, men vände förgäfves
olika projekt i sitt hufvud: kriget,
attentaten i Ryssland, kvinnor. Det
sista ämnet skulle han gärna ha
framkastat, men han var en försiktig
natur och tillbakahöUs af tanken på den
unge mannen, som var ogift, och
hvil-ken han som äkta man ej kände sig
säker på. Alltjämt gnolande frågade
han:
— La — la — la — nääär fåhår du
dina aaafton — tid — ning — arrr —
Värden mumlade en upplysning. De
lågo i lådan vid bryggan, man kunde
låta hämta dem, men förmodligen
skulle damerna ta dem med sig.
Svågern fick plötsligt en idé. Han
erinrade sig en af konsulns svagheter
och reste sig häftigt upp i stolen. Den
unge mannen tappade pipan.
— Naumann, nu skall du minsann
berätta en af dina spökhistorier!
Alla vredo sig ett hälft slag mot
konsuln, upplifvade, enträgna:
— Jo, jo, ni är ju en mästare —
du måste — ta en gammal i värsta
fall...
Konsuln strök sitt skägg:
— Ah, mina herrar, ni ha hört dem,
de vara utslitna.
Men förslaget smickrade honom.
Det hade ännu ej försiggått en
middag, där han varit med, utan att han
vid kaffet berättat sina berömda
spökhistorier. De hade blifvit till
tradition. Till börja med hade han nöjt
sig med att återgifva bekanta
författares utflykter på området, men så
småningom satte han sig själf i
förbindelse med det berättade, och
numer gällde det alltid att det var egna
upplefvelser, han återgaf. Han trodde
själf därpå.
Emellertid lät han bedja sig.
Egentligen hade han önskat damerna
närvarande.
— Ah, ni icke tro på hvad jag
berättar ...
Han log och tände en ny cigarr,
behärskadt, ceremoniellt.
De envisades:
— Seså, bara en, inga undanflykter.
— Nå, må gå.
Den unge mannen satte sig upp
och tog af hatten. Han var ifrig och
artig, bjöd den gamle vaxtändstickor:
de brunno stadigare. Konsuln tog,
alltjämt leende, på måfå en af
likörflaskorna och slog i sitt glas. Då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
