Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Ur Ture Bergs bref. (Första högen.) Af Fredrik Vetterlund - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734
VARI A
ret när det sof i höstkvällens mörker
bland sina vissnade blad.
Och jag ångrar det icke... När
hälst i lifvet jag ånyo en sådan
höstkväll komme dit tillbaka, skulle jag
röna något, som jag ej kunde känna
utan mot bakgrunden af då.
V.
Så var det de frostklara korta
soldagarne, då det gyllene skenet redan
vid tvåtiden låg starkt lutande öfver
snötaken.
Från min trappa vid torget såg jag
det.
Och sedan sjönk det stora solklotet
i sydväst, bakom kyrkan ... En stund
efter mörknade det, och rätt hvad det
var, men liksom tveksamt och overkligt
kommo de första stjärnorna fram
öf-verst i det skymmande dunkla. För
resten hade den väldiga lämnat efter
sig himlen mjölkhvit, och ett hvitt
snösken, som från oändligheten låg ner
öfver staden, lyste upp i rymden och
reflekterades mystiskt af gatorna uppe
i norr, med en aning ännu om
afton-rodnaden...
Detta hvita sken hör till det, som
jag ännu ibland brukar återse i mina
drömmar.
Norr om staden å Granberget, som
ju sedan sluttade längst ut åt de västra
nejderna, låg nere i en bortvänd
sluttning, skyddadt af det mörka brynet,
egendomen Alebo, dit jag någon gång
gick med Erik Ringgren.
Du minns att Ringgren på mödernet
var af en gammal adelssläkt med ett
rätt fint namn, och att hans
flickansikte bar spår däraf. Han var veklig
och svag, och kamraterna föraktade
honom, när han inte kunde klättra i
smala stängerna; de kallade honom
mamsell Ringgren och voro stygga vid
honom.
Jag hade »klått» honom jag som
andra; det hörde till kutymen. Men
så en gång — jag minns alls inte hur
— tog jag hans parti vid ett slagsmå’,
och han blef mig tacksam. Jag kändl’
det, som hade jag skyddat en flicka
och bar hemligt på en stolt
förnimmelse af ridderlighet; sedan bemötte
jag Erik nästan galant.
Ture Berg är den bäste af alla mina
kamrater, hörde jag en gång, att han
sagt om mig. Jag kände hur det
svällde i mig!
Detta förhållande mellan oss varade
några veckor kanhända, och Erik bad
mig en söndag följa med honom ut
till Alebo.
Det var en gyllene snömorgon i
december. Marken uppe i Granberget
var hvit och en topp stod så
bländande mot himlen, att denna ,då syntes
nästan svart...
Vi voro på Alebo, Erik, jag och hans
släktingar, den dagen. Det låg i
bergets och granskogens skugga, och det
hade mörka salar med gamla
familjeporträtt. I skymningen borde det vara
ett bra spökslott.
Eftermiddagen vände vi tillbaka in
till staden. Och den bländhvita
toppen syntes nu glödande röd mot afton
-rodnaden, men melankoliskt hög och
otillgänlig. Min fantasi, som alltid
var verksam just på det sättet, lekte,
att så såg det ut öfverst på Anderna,
som syntes öfver Sydamerikas enorma
yta, och att det melankoliska
blodröda kvällsskenet återspeglades i de
stora och svarta ögonen hos den siste
Incasättlingen, som sörjde öfver sitt
lands och sin stams fall. Jag hade
läst boken om Perus eröfring!
Och vi gingo vidare och
vinterhimlen blånade djupt öfver berget, och
månen kom fram...
Men sedan mången frostklar
eftermiddag, då jag såg rymdens snöhvita
glans, det drömlika återljuset öfver
gatorna uppe i norr, så tänkte jag på
Alebo där borta bakom berget. Jag
hade en slags besynnerlig längtan
efter Erik Ringgren, att skydda honom
mot de andra pojkarna och, förmodli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
