Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Ur Ture Bergs bref. (Första högen.) Af Fredrik Vetterlund - V - VI - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR TURE BERGS BREF
735
gen, njuta min beskyddarroll. Det
blef till ett slags svärmeri uti mig.
Ibland gick jag långa stunder och
dref på gatorna, undrande om jag
skulle träffa Erik, hade en säker aning,
att han ej skulle synas till... och
njöt det elegiskt. Mina steg gåfvo
långt eko där jag gick; få
människor voro ute. Kanske var Erik inte i
staden, ty här var så tomt, kanske
var han ute på Alebo... Det hvita
eftermiddagsljuset låg med svagt rödt
i öfver de tomma gatorna... vida
perspektiv... röken rätt upp ur
skorstenarne mot vinterhimlens
mjölkglans.
Jag visste så bestämdt som något i
världen, att just nu skulle Erik inte
komma, emedan jag så gärna ville
att han skulle det.
Dig, Alexis, träffade jag visst inte
mycket den tiden. »Mamsell
Ringgren» föraktade du, du som alla de
andra. Mamsell Ringgren! Då
kände man inga verkliga mamseller!
VI.
Julferierna kommo med stilla
dimmodagar, som från torget därute
kastade sitt ljusgrå lugn in i hemmets
rum.
Här väntade man jul.
Du minns hur man njöt feriernas
första dagar, de ännu stilla, då själfva
julen ej begynnt!
Man behöfde ej längre stiga upp i
mörkret. När man slog upp ögonen,
såg dagen redan in till en, kanske
mildt ljusgrå, men likväl dag. En tid
låg jag inne i en alkov och blickade
vid upp vaknandet fram till fönstret,
där det stod ett tomt bord. Att det var
tomt, gaf just utrymme åt fantasien
och förlänade för mig åt hela rummet
en ödslig och fridfull melankoli.
Jag var ensam, ingen talade, dörren
var stängd, och där framme stod
bordet med sin tomma yta i
vintermorgonens hvita dimmostillhet. — —
När man så stigit upp, kunde man
för första gången på länge få se sin
stad en hvardagsförmiddag, fritt
ströf-va kring i den och långt utom den.
Det var högtidsstämning!
Eller man kunde tillbringa
förmiddagen hemma i dessa grå lyckliga
timmar vid den läsning man behagade.
Rummen voro rengjorda till jul,
allehanda hvardagsskräp var borta, de
tycktes liksom större än annars, och
nu när man också varit i skolan,
kände man att här hemma var hem.
Gungstolen i vår stora sal brukade
jag sätta igång, och nu fick den gå af
sig själf, fram och åter, fram och åter,
svagare, svagare.
Och salen låg framför mig, det stora
hvita golfvet fritt i detta vinterdagens
ljus. Jag fantiserade, att jag såg
oerhörda öderymder i något grått
nordanland uppe vid polcirkeln eller ute
i Asien.
En klippig kust. som ringlar genom
Jotun-heims fjärran
tusen mil i öster och tusen mil i vest;
den svinner i skymning, dit mänskofot
ej leder,
och sakta den sluttar mot Ishafvet neder , ..
Gungstolen gick ännu, helt tyst, helt
tyst. Och den hvitgrå dagern låg
öfver torget alltjämt, medan
förmiddagen led, denna långa, härligt lediga
och lyckliga förmiddag, då allting ute i
hela världen genom böckerna och
inbillningen kunde lekas in i hemmet...
julferiens tid.
VII.
I dessa småklasser försiggick den
första grofva siktningen. Vidare för
skolan eller direkt för lifvet. Här voro
alla element ännu blandade om
hvar-andra, från kammarsittaren,
drömmaren kanske, hvars inbillning redan
befolkade aftonrodnadens fjärran och
ända fram till den unge realist, för
hvilken skolbänken var en pinbänk.
Det är han som skiljes ut. Med sunda
sinnen och smutsiga fingrar lefver han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
