Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - Litteraturkrönika. Af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skulle jag denna månad behandla
alla de arbeten, som utkommit, blefve
min litteraturöfversikt med det
utrymme, som är den tillmätt, intet annat
än en katalog på böcker. Äfven om
jag inskränker mig till att omnämna
endast originalarbeten måste det ske
i den största korthet. Hvad mängden
af litterär produktion angår, kunna vi
godt kalla oss en stor nation.
Ser man till värdet förhåller sig
saken möjligen på ett för vår stolthet
icke alldeles lika smickrande sätt.
Dock, äfven i detta fall firas intet direkt
skäl till misströstan. Det är icke
endast flarn som följer med strömmen
eller ytligt glittrande qvarts julfloden
medför. Ett och annat fuHviktigt
guldstycke finnes ock däribland.
Af gedigen halt är exempelvis Per
Hallströms Skogslandet. Det
är till den bundna formen han
där återgått. Den formsäkre och
stämningsrike novellisten, den
reflek-teradt beherskade dramatikern
framträder där på nytt som verskoinstnär.
Icke endast i detta afseende har
Skogslandet f rändskap med
Hallströms tidigaste alster. Den har det
äfven i ett annat afseende. Det är
hemlandet, som åter lockat honom
efter hans utflykter till främmande
äm-nessferer. Hvad han i Skogslandet vill
skildra är Sverige, de djupa
skogarnes, den hvita snöns och de mörka
granarnes motsatsrika land. De
sägner som, alstrade under inverkan af
denna naturs makt, lefva på folkets
läppar helst i dess aflägsna, från
kulturens stråkvägar fjärrbelägna nejder,
bilda den grund, ur hvilken samlingens
dikter vuxit upp.
Det är den ton af dyster skräck
men af manlig friskhet därjämte man i
dessa folkfantasiens skapelser finner,
som anger grundtonen i Skogslandet.
Man skulle kunna säga, att Hallström
där träder fram som
folkskrockskräc-kens diktare, ungefär på samma sätt
som han i obunden stil gjorde i sin
skizz Den blå skogen.
Stämningen är träffad på det mest
fascinerande sätt, och i konstnärlig
förmåga att forma versen till en
om-klädnad kring dikternas innehåll,
hvilken sluter sig till ämnet som dräkten
kring kroppen, står han oupphunnen
i vår samtida diktning. Hvem af våra
nu diktande skalder har väl förmått
kläda kraften och skräcken i versens
skrud så som han i skildringen af den
myndige presten, som på färd för att
genom bikt och aflösning rädda en
arm syndares själ från helvetets lågor
tvingar djäfvulen själf att tjäna som
hjul på vagnen:
Du vet, hvad jag kan, har sett, hvart det
bär,
så lägg dig beskedligt om axeln där.
Då sjönk djäfvulen samman och tiggde och
grät,
och tårarne hängde som kådan på trät,
och klorna sig knäppte så tafatt i bön,
men hans fromhet fick blifva sin egen lön.
Han fick rulla sig upp liksom lin kring en
ten,
han fick sparka sig själf uti nacken,
och herr Nils satt i sätet, och piskan hven,
och så bar det i väg utför backen.
Men det blef en färd, som väl ingen den
sport,
sedan Simsons brinnande räfvar.
Herr Nils måste akta på tömmarne fort
och streta med fötter och näfvar,
och ett småtroll, som ilsket i bakkanten
höll,
som brand från en fackla slets undan och
föll,
ty sto,t kände lukten af svafvel och beck
och sprang, så att svansen stod rak som
ett streck,
och öronen nästan ströks af, och det hven,
och det plöjdes ett regn utaf gnistor ur
sten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
