Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - En spelskuld. Af Louis Sonolet. Illustrerad för Varia af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bressoles in i gallerierna. Han gick
uppför trappan till Paphos-salongen.
Det var en spelsal, han kände väl
till. Där gick det alltid muntert
tillväga, och man spelade högt.
M. de Bressoles ställde sina steg
mot rouletten. Han tog plats bland
spelarne, ryske och engelske officerare,
emigranter, som nyss återkommit till
Frankrike, unge vivörer, yrkesspelare.
Under en själsspänning på samma
gång plågsam och behaglig satte han
sin insats på svart. Han såg på sitt
ur. Klockan var fem på aftonen.
Monseigneur’s, grefvens af Artois,
intåg sades skola ega rum dagen därpå
vid middagstiden. Välan då! M. de
Bressoles hade tid på sig att vinna
en summa, motsvarande hans skuld.
Viktoria! Svart kom upp. M. de
Bressoles fördubblade sin insats och
vann. Han vann sålunda flera gånger
å rad. De blå sedlarne hopade sig
framför honom. Han kände sig fattad
af en öfverdådig lifslust. Han tyckte
sig se sin höge väns, monseigneur’s,
långa, smala ansikte, och han blef
rörd vid tanken därpå. Jublande inom
sig upprepade han tyst. sitt famösa
yttrande: »Det är mig kärt att kunna
återbetala min skuld oeh mer än min
skuld». — Han inlät sig i samtal med
sina grannar, han gaf luft åt sin
belåtenhet. Han förlorade ett drag, men
det rubbade icke hans goda humör.
Han fördubblade insatsen — och
förlorade. Han började på nytt och
förlorade om igen. Och så, när slumpen
en stund stått och balanserat — efter
några enstaka, lyckliga drag — kom
oturen, den oupphörliga, förfärande,
oförklarliga motgången. Rödt kom
upp aderton gånger. Men oförtrutet,
utan att ge sig tid till öfverläggning,
slängde M. de Bressoles den ena bunten
blå sedlar efter den andra på svart.
Handen, som gjorde detta, darrade
en smula. Och kallsvetten pärlade
på spelarens tinningar. Han drefs på,
liksom förr en gång i tiden, af ett
slags ursinne, glömsk af alla regler,
alla beräkningar, alla metoder. O ve,
denna gröna duk föreföll honom lik
ett afgrundshål, som drog honom
oemotståndligen till sig — hela hans
varelse, tankar, lif och själ. Och
timme efter timme stod han där, hans
uppspärrade, stelt stirrande ögon
lämnade ej rouletten, medan den lugna,
svala natten gick till ända där
utanför — -i- —
När M. de Bressoles lämnade
Palais-Royal, ,hade han förlorat allt. Det
var samma bleka och kyliga
morgongryning, ’som genomisade honom från
hufvud till fot för tjugofem år
tillbaka. Men den olycklige ädlingen
tycktes nu ej vara rof för samma
förstenande ängslan som då. Då hade
han stått tillintetgjord i början, för
att sedan i själfva sin förtviflan söka
kraft tiH räddning, som syntes
omöjlig. Nu gick han rak i ryggen mot
gatan Saint-Honoré och tog sedan
vägen åt Tuilerierna. I närheten af
kajen stqtte han på en svärm unga
rojalister, som ropade: xLefve
Monsieur»! De kommo påtagligen från
någon fest. Bourbonernas trogne
tjänare rustade sig att värdigt mottaga
Monseigneur, grefven af Artois i Paris.
M. de Bressoles log, ett obeskrifligt
bittert löje. Han kom så fram till
Pont-Royal. 1 ett nu stod han på broräcket;
hans höga gestalt aftecknade sig skarpt
i den ljusa morgongryningen. Utan
ett ögonblicks tvekan störtade han sig i
floden, som sorlade sakta mellan
sten-pelarne. Man hade en hastig
förnimmelse af en kropp, som klöf luften i
skuggan af bron; därpå slog vattnet
ihop öfver den med ett väldigt
plaskande, och det var allt.
När whistspelarne på café de Foy
fingo veta nyheten om de Bressoles
död, blef det ett samstämmigt skri:
»Parbleu! Han ville inte se
Bourbonerna i Paris. Det var en god patriot».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
