Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sergius Baburin tystnade plötsligt.
Michailow hade fattat honom i armen
och tryckte den så hårdt, att Baburin
tvärt tystnade och öfverraskad och
frågande såg på sin följeslagare.
— Tyst för Guds skull! hviskade
köpmannen till honom.
Fastän Baburin kunde förstå att fara
var å färde, förekom honom Michailows
beteende högst egendomligt.
— Hvarför? Hvem kan förbjuda
mig att tala?
— Titta oförmärkt på den där
individen, som följer efter oss!
Sergius Baburin bockade sig ned,
som om han ville taga upp någonting,
som han tappat, och begagnade
tillfället att noga betrakta den som följde
efter och som Michailow varnat honom
för. Men denne kom så tätt efter att han
stötte ihop med Baburin. Sergius reste
sig hastigt och fann sig ansikte mot
ansikte med den obekante, hvars
anletsdrag han nu fick tillfälle att iakttaga.
Detta ansikte var så ovanligt, att
Sergius var öfvertygad om, att han
aldrig skulle glömma det; det var
skägglöst, och smalt, med utstående
kindkotor. Käkarna påminte om ett
rofdjurs, och i de svarta, djupt liggande
ögonen brann en demonisk glöd.
Den obekante bad om ursäkt och
gick öfver på andra sidan af gatan.
Då Sergius Baburin upphann sin
följeslagare, sade denne i en lätt
förebrående ton:
— Hvad har du nu gjort, Sergius?
Den där karlen står i polisens tjänst.
— Hvad betyder det? Jag såg
honom riktigt och kommer aldrig att
glömma hans utseende. Hvar skulle
faran ligga?
— Det är inte första gången han
följer efter mig.
— Ni har väl ingenting att frukta!
— Ingenting att frukta, Sergius? var
Michailows svar. Har du då glömt att
jag är rik och en nagel i ögat på
sådana kreatur som Bachruschin,
Dani-leff med flera. De skulle begagna sig
af den minsta anledning för att få mig
fast och kapa åt sig mina pengar.
— De skulle bara våga!
Dimitri Iwanowitsch Michailow, som
ej kände sig lika trygg, skakade på
hufvudet.
— De våga ingenting och de våga
allt! Hvem kan förhindra det? Ha
inte redan hundratals människor
spårlöst försvunnit, utan att man vet hvart
de tagit vägen?
Sergius Baburins panna lade sig i
djupa veck.
— Vår rygg är ännu inte stark nog!
Knutpiskan måste ännu hårdare sarga
oss, ännu har ej nog blod flutit! Men
en gång kommer också den dag, då
frihetens sol höjer sig öfver den blodiga
morgonrodnaden!
— Drömmar! svarade Michailow.
Så hoppades äfven jag, då ungdomens
heta blod rann i mina ådror. Men
nu rinner det trögt genom den gamla
kroppen och hoppet har slocknat. Akta
dig Sergius! Knutpiskan är stark och
förmår böja den starkaste rygg. Och
skulle knutpiskan ej längre förmå detta,
så betänk att kulor och krut nedmeja
allt.
— Så långt kommer det aldrig att
gå! Och äfven om så vore, så skola
vi med ett ännu blodigare vapen,
dynamiten, i vår hand få sista ordet.
— Sergius, du begagnar
fruktansvärda ord! Du är en förrädare mot
zaren och Ryssland, om du talar så.
— Nej! Inte jag! Men de förråda
Ryssland och zaren, som kalla sig hans
rådgifvare och som allt mer och mer
vidga klyftan mellan folket och dess
lille far zaren.
— Det är ungdomen som talar
genom dig.
— Men det är just ungdomen, som
oftast finner det rätta ordet.
— Nu äro vi strax hemma, Sergius!
Anna Petrowna tycker inte om att höra
sådana saker! Låt oss inte mer tala
därom.
Det var ogärna Sergius Baburin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
