Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Första kapitlet - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celina vände sig mot sin väninna.
— Det är svårt att svara på. Du
älskar honom och tar naturligtvis illa
upp, om jag säger någonting, som ej
är till hans fördel.
— Du har redan uttalat ditt
omdöme. Han har gjort ett ofördelaktigt
intryck på dig.
— Ingalunda! Så menade jag inte!
tvärtom! Sergius Michailowitsch är en
mycket vacker gosse! Men han är en
stor fantast. Alldeles för svärmisk.
Och hvad värre är: han har smittat dig.
— Du syftar på hans kärlek till ett
fritt Ryssland?
— Jag vet inte hvad han kallar sitt
fantasteri, men det är inte klokt, i
synnerhet inte i dessa tider, att svärma så
öppet och hänsynslyst. Den faran ligger
nära till hands, att han som förrädare
mot zaren, anarkist eller hvad man
kallar sådant folk, skickas till Sibirien.
Anna Petrowna reste sig upp.
— Och om så skulle ske, följer jag
honom i fångenskap, sade hon med
värme.
Celina Wolkanska ryckte på axlarna.
— Lätt sagdt, men inte lika lätt
gjordt. Tror du förresten att han skulle
följa dig, om du blefve sänd till Sibirien?
Det har jag aldrig tänkt på, var det
stolta svaret. Han kommer alltid att
göra det plikten bjuder.
— Du är bra säker på dig!
— Men därhän kommer det ju aldrig.
— Inte? Hvem kan veta det? Du
vet väl att polisen får reda på allting?
Att vi utan att ana det angifvas af
förrädare?
— Ja det vet jag tyvärr.
1 detta ögonblick afbröts samtalet
plötsligt.
Sergius Baburin kom med likblekt
ansikte inrusande i rummet. Hans
ögon voro vildt uppspärrade och irrade
likt en vansinnigs omkring rummet,
till dess de slutligen stannade på Anna
Petrowna.
— Sergius, hvad har händt? utbrast
denna oroligt.
Med dof, tonlös stämma utstötte han:
— Dimitri Iwanowitsch . . .
— Min far? Hvad är det med
honom? Tala då, Sergius!
Likt ett till döds såradt djurs skri
kom det öfver hans läppar:
— Död! Mördad!
— O, pappa! Det är inte möjligt!
Vanmäktig sjönk Anna Petrowna i
sin fästmans armar.
ANDRA KAPITLET.
Då Sergius Baburin gick från
biblioteket ut i korridoren, hörde han en
kyrkklocka slå.
Elfva slag!
Baburin gick vidare och stannade
framför dörren till Michailows
arbetsrum, men intet ljud hördes därinnefrån.
— Dimitri Iwanowitsch sitter och
arbetar, sade Sergius för sig själf, i
det han öppnade dörren och steg in.
Men Michailow var ej där.
Genom de höga fönstren inträngde
den kalla, bleka vintersolen, det stora
ekskrifbordet var belastadt med
allehanda slags papper, men ingenstädes
stod Michailow att finna.
Hvar kunde han vara?
Sergius såg sig omkring.
Rummet var mera praktiskt än luxuöst
inredt, och man såg genast att det
tillhörde en affärsman. Brefven voro
ordnade i bokstafsordning i de olika
facken, och på skrifbordet stod en
telefonapparat.
Kanske att Dimitri Michailow var i
rummet bredvid?
— Dimitri Iwanowitsch! ropade
Sergius, men fick intet svar.
Sergius gick in i den rike
köpmannens privatrum. Men knappt hade han
beträdt tröskeln, förrän han for tillbaka
med ett skri af förfäran. Han stod
några ögonblick orörlig, som om han
varit förlamad, och stirrade mot en
fläck på golfvet.
Där låg Dimitri Michailow utsträckt
med hopknutna händer och högt upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
