Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Petrowna gick emot väninnan,
tog henne i handen och presenterade
henne för Sergius Baburin.
— Här är min nya väninna Celina
Wolkanska och där min fästman Sergius
Michailowitsch Baburin.
Sergius bugade sig artigt för den
unga damen, som lät se tvänne rader
pärihvita tänder och gjorde en skälmsk
nigning.
Innan Sergius Baburin kom sig för
att säga någonting, sade Celina
Wolkanska muntert:
— Jag hoppas att ni redan hunnit
gifva hvarandra välkomstkyssen, annars
vänder jag ryggen till, så att jag inte
ser det och håller för öronen, så att
jag inte hör det
Med polskans medfödda liflighet
vände hon sig om och satte de små
händerna för öronen.
— Men Celina då! sade Anna
Petrowna, hvars kinder färgades af en
lätt rodnad.
— Hvarför säger du så? frågade
Wolkanska och vände sig åter om.
Därpå gick hon fram till Sergius, räckte
honom handen och sade:
— Jag hoppas, Sergius Michailowitsch,
att ni inte tar illa upp mina upptåg.
Men jag är nu en gång sådan! Den,
som inte vill ha mig så, får låta bli
att umgås med mig.
— Ni har rätt, fröken Celina! Ni
är förtjusande som ni är, och jag
hoppas, att vi skola blifva goda
vänner.
— Sade jag inte det! utropade Anna
Petrowna. Celina trodde inte, att du
skulle förstå dig på skämt, därför att
du är student! Hon trodde, att du var
en af dem, som aldrig äro nöjda och
gå och se sura ut.
— Hur kom ni på en sådan tanke?
— Alla ryska studenter äro ju så,
svarade Celina Wolkanska skrattande.
Åtminstone har jag hört sägas det.
Hvem vet, om ni inte har någon
dynamitpatron i fickan? Jag får bestämdt
lof att visitera er?
Vid detta skämt drog en skugga
öfver Baburins drag.
— Sådant bör man inte skämta med.
Jag älskar mitt fädernesland lika högt
som ni ert Polen.
— Hu då! Tänkte jag mig inte det!
Så se alla studenter ut! sade Celina,
som ej stod till att hejda.
Men Sergius Baburin svarade ej,
utan gick fram till sin fästmö, tog
hennes händer i sina och blickade in
i hennes stora mörka ögon.
Anna Petrowna var en rysk skönhet.
Hennes hy var bländande hvit och
färgades endast på kinderna af en svag
rodnad, läpparna voro röda som blod,
näsan lätt böjd, ögonen stora,
mörkbruna och lidelsefulla.
Länge såg Sergius henne in i ögonen
och därpå sade med lugn, högtidlig
stämma:
— Anna, du älskar det heliga
Ryssland lika varmt som jag! Du kan inte
skratta och skämta, under det att
Rysslands söner förblöda på Mandschuriets
fält och deras bröder här hemma lida
under hofkamarillans godtycke och
despotism.
— Nej! svarade Anna Petrowna och
detta »nej» ljöd som en ed. Jag kan
inte skämta, så länge Ryssland är i
händerna på fölkets fiender.
- Jag tackar dig.
Polskan gaf ej längre akt på dem.
Hon hade gått fram till fönstret och såg,
gnolande på en melodi, ned på gatan.
— Ursäkta mig, Anna Petrowna,
fortfor Sergius, men jag måste gå in
till din far. Han hade någonting af
vikt att meddela mig.
En handtryckning och så skildes de
båda förlofvade åt, till det yttre kallt
och likgiltigt, ehuru deras hjärtan
öfver-flödade af kärlek.
Baburin gick genom dörren till höger,
hvarifrån han kom in i biblioteket.
— Har han gått? frågade Wolkanska,
då ljudet af hans steg dött bort.
— Ja. Säg mig nu, hvad du tycker
om Sergius?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
