Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Andra kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RURENS fÖRRftDRI^E.
ROMAN FRÄN REVOLUTIONEN
I PETERSBURG 1905.
Af THEO v. BLANKENSEE. Bemyndigad öfversättning.
(Forts, från N:o 1.)
Hör du mig inte, Anna Petrowna?
Det är Sergius, som talar till dig!
Sergius, som älskar dig mera än din far
och mor kunnat göra. Dimitri
Iwano-vitsch är inte död! Nej, han sofver
bara, han sofver och har befallt mig
att vaka öfver dig. Hör du?
Men Anna Petrowna hörde honom ej.
Han tryckte åter sina brännande
läppar mot hennes panna och slutna
ögonlock.
Då öppnades dessa, och Anna
Petrowna såg sig omkring med förvirrade,
förvånade blickar. Då hon blef varse
fästmannen, återkom minnet, och åter
ljödo i hennes öron de fasansfulla orden:
Död! Mördad!
Med ett skri sprang hon upp och
sköt Sergius Baburin ifrån sig.
— Hvar är jag då? Ack, pappa år
död! Jag vill gå till honom.
Hon ville skynda förbi Sergius in
till fadern, men han höll henne tillbaka.
— Du får inte gå dit. Du måste
först lugna dig.
— Släpp mig, Sergius! Min plats
år hos min döde far!
— Nu är jag din far.
— Jag måste gå till honom.
Den bedjande blick, hon fästade på
Sergius Baburin, tvang honom att gifva
henne lös. Långsamt släppte han henne
och sade:
— Låt mig få vara för dig i en fars
ställe och låt oss tillsammans gå in till
den döde!
— Kom!
Sergius ville stödja Anna Petrowna
och följa henne till faderns lik, men
hon sköt honom tillbaka, mildt men
bestämdt.
— Låt mig gå ensam! Jag är stark
nog att bära det ensam.
Hon rätade på sig och gick långsamt
till faderns rum, under det att Sergius
följde efter.
Då Anna Petrowna stod framför
faderns vanställda lik, fanns ej en tår
i hennes stora mörka ögon. Hennes
smärta var så stor, att hon ej kunde
gråta. Blott en lätt darrning genomfor
hennes kropp och förrådde hur tungt
slaget drabbat henne.
Då hon stod där, lugn och
behärskad, framför den döde, liknade hon
en af forntidens hjältinnor.
Sergius stod bredvid henne.
Ingen af dem sade ett ord.
Men Anna Petrowna återvann snart
herraväldet öfver sig själf. Det som
skett kunde ej ändras, och andra tankar
trängde sig på henne.
— Af hvad har han dödt, Sergius?
frågade hon med lugn, fast stämma.
— Af gift.
— Tror du, Sergius, att han själf
sökt döden?
— Han dog därför att han måste dö.
— Han var ju så kry och
lefnads-glad, att det är otänkbart, att han
frivilligt lämnat detta lifvet.
— Hvad vill du säga därmed?
Det blixtrade till i Anna Petrownas
ögon.
— Att han blifvit förgiftad!
Sergius såg förvånad på Anna
Petrowna. Var detta hennes öfvertygelse?
Hade han ej själf samma tanke?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
